Arkiv för ‘ Doktorgrejer ’

Det var fostervävnad.

Nu ska jag sova. Sen flyger vi och blir borta ett tag -skriver när hemma igen.

 

 

Mitt längsta inlägg..och kanske tar det ett tag innan jag skriver, kanske inte -det beror på världen.

Jag är fortfarande i chock och texten kanske är litet rörig..

——————-;——-@

Jag hade fruktansvärt ont efter att jag lagt mig-vaknade hela tiden och svor *fula ord*och ringde sjukvårdsupplysningen tidigt på morgonen för att fråga varför det onda inte går över. Min erfarenhet är att urinvägsinfektions-ont går över efter 2 timmar så fort man tagit penicillin. De sa att det kunde ta ett tag innan det onda gick över. “Int ska du åka till ståkkhålm” de kan ju va fara för dig och barne”.

Vi hade ju gått upp kl fem på morgonen. Jag skulle ju på EA PLAY 2009 i Stockholm och min man skulle ner på mässa och jobba. Eftersom det bara var en urinvägsinfektion med misstanke om njurbäckeninflammation (de hittade ju inget som tydde på det) så hade jag bestämt mig för att åka. Vi åt litet frukost men åt inte så mycket. Vi tog bilen till tåget och klev på. Jag fick bara mer och mer ont i magen. Gick på toaletten två ggr-andra gången var det en liten rosa blödning. Jag blev iskall och rädd. Värken intensifierades och jag sa till min man att jag tror vi behöver ringa en ambulans. Vi ringde en ambulans strax innan Uppsala. Konduktören var en hjälpsam man -han hjälpte till att byta spår 3 ggr så ambulansen skulle kunna komma så nära som möjligt. Vi åkte därefter till Södersjukhuset. Vi kom och det gjorde bara allt mer ont. De gjorde ultraljud och Roger (min man) hade ett möte vid elva så jag sa att jag klarar mig och han gick. Mamma var ju på väg upp till Dalarna och jag ringde henne. De gjorde ultraljud och hittade inget så jag skulle få åka hem. Mamma kom för att skjutsa hem mig och stanna med mig tills Roger skulle komma hem från mässan. Det onda blev värre -det kom olika läkare -gynekologer och barnmorskor och tittade och klämde och undersökte. De tog prover och det gjorde ännu ondare. Roger kom tillbaka efter till halv ett. Han åkte vid tre till mässan -mamma stannade. Det kom en läkare med en ljus hästsvans. Hon kände på livmodertappen precis som Peter (en annan läkare någon timma tidigare) han kände och sa att allt var bra. Den ljusa hästsvansen-tjejen var osäker. Jag blev rädd och alldeles kall. Hon hämtade en annan mörkhårig tjej-läkare. Hon kände också på livmodertappen. Jag hade öppnat mig. Jag skrek-jag visste att vår lilla Minituff inte skulle få leva. Jag ringde Roger. Jag skrek att vi skulle få vårat barn och att han måste komma. Han tog en taxi. När jag skrek så tog den ljusa hästsvans-doktorn min telefon hon sa till Roger att jag skulle föda inom 30 minuter. Han skulle inte hinna komma! De började ta mer prover. Jag hade feber. Jag fick dropp. De tog blodprov så de visste vad jag skulle få för blod om jag skulle börja störtblöda under förlossningen.

—-/——-;—–@

Roger hann! När han kom var klockan halv sju. Jag slappnade av. Jag sa till Roger att “jag ska föda vårt barn i det här rummet”. Vid någon tid.. så gick all personal som var där hem. Ny personal tog deras plats. Min nya barnmorska hette Ulrika var 37, hon var snäll och var söt och hade snälla ögon. Gunilla var också barnmorska. Hon var äldre -63. Jag vet att det är oförskämt att fråga om en dams ålder men -med tanke på den extremt tråkiga situationen så kändes det som att inga vanliga konvenanser gällde. Det kändes som jag var i twilight zone och jag visste att vi inte skulle få behålla vår bäbis. Helt plötsligt så visste jag att det var en tjej. Jag som inget känt tidigare -vad gällde kön. Jag berättade om min känsla. Nu när jag visste vad det var för ont. Värkar-sammandragningar. Så insåg jag att jag hade haft dom redan sen i måndags. Dessutom så visste jag att jag hade vetat. (Jag har ju fått missfall förut) men det var som att jag inte tillåtit mig att förstå. De gav mig en spruta med morfin i rumpan. Jag fick lustgas. De frågade om jag ville ha ryggmärgsbedövning. Jag sa att jag ville det. Jag sa: “Ge mig allt så det inte gör så ont”. De tillkallade Julian. Julian kom och sa att jag skulle ligga still. Jag låg still -fast det gjorde ont. När han stack höll jag på att hoppa ur sängen. Alla blev oroliga. Han hade visst kommit åt någon nerv. Stämningen var tragisk. Jag skojade med dom men de insåg ju att min bäbis skulle dö så det var svårt att få dom att skratta. Men det var min enda länk till att få behålla mitt förstånd. De hjälpte inte till att försöka lätta upp stämningen alls. Till slut när jag hade skämtat om något så sa jag “det där var faktiskt roligt -nu får nu skratta”. De skrattade faktiskt. Men inte med hjärtat. Till slut så gav jag upp och bad någon att berätta en rolig historia. Ulrika berättade om en kvinna som skulle föda -de frågade henne om slemproppen hade gått och hon hade svarat ” Han är och parkerar bilen”. Jag skrattade litet. Den var faktiskt rolig. Nåja. Ryggmärgsbedövningen började kicka in och det kändes litet bättre.

————-;——–@

Nu ska ni få höra! Jag har i en massa år haft svår mensvärk och mina förlossningsvärkar var exakt samma. De gjorde skitont men inte ondare än min mensvärk. När jag har haft mensvärk så brukar jag kräkas men jag kräktes inte under förlossningen. Det kom inte ens kiss. Timmarna gick och värkarna fortsatte. Jag hånglade med lustgasen. Febern ökade. Jag andes i lustgasen. Om och om igen i evigheter. Klockan gick -vi var utanför tid och rum. Roger -mamma och de två barnmorskorna var allt som fanns i rummet och utanför där -bara tomrum. Tiden stod still. Tills Ulrika sa något om att de skulle byta skift. Jag ville inte att de skulle gå. De var mig trygga nu. Jag fick litet panik. Jag blev rädd. Jag visste att jag skulle föda ett barn som inte skulle överleva. Jag var rädd -jag var ledsen. Jag var skräckslagen. Jag frågade om hon skulle komma ut och vara död eller levande. De svarade att det visste dom inte. Klockan var nio och det kändes svårt när de gick. Anette och Anneli kom. Anette hade längre ljust hår uppsatt och luktade som en våräng. Anneli luktade rök. Jag som rökt -men slutat, tyckte det luktade gott med. Mina värkar fortsatte trots att tiden stod stilla. Det var jättekonstigt. Vår lilla Minituff rörde på sig allt oftare i min mage. Hon rörde sig alltmer och hon sparkade och det kändes som vår baby snurrade inuti mig. Hon levde. Vid varje rörelse hon gjorde så kändes det både bättre och sämre. Roger fanns vid min sida hela tiden -han gav mig vatten -höll mig ständigt i handen. Smekte min panna och han kändes mig så kär. Mamma gick och handlade och väntade utanför -de väntade-vi väntade, Anneli kände på min tapp och hur vår bäbis låg. Vår Minituff ville inte tuffa ut. Till slut så sa Anneli att värkarna verkade allt långsammare och de satte in dropp för att öka trycket på mina värkar. Jag blev allt mer rädd. Skulle jag föda en bäbis som var död? Skulle jag föda en bäbis som hade konstiga proportioner och såg jättekonstig ut? De hade förklarat att oavsett om bäbisens puls slog eller inte så var det viktigt att få säga hejdå-  Mina tankar bara spann. Skulle hon vara blodig? De höjde farten på det där droppet några gånger. Till slut frågade Anneli om jag ville krysta. Jag ville ju inte ha ut Minituff men jag förstod ju att jag inte kunde ligga där i en evighet. Jag sa oki. Så vi började. Jag andades -jag krystade och efter bara fem eller sju krystningar så kom en tredje kvinna med mörkt hår in. Hon sög tag i mig och öppnade mig mer. Det gjorde ont och jag var oförberedd. Vid nästa krystning kom vår bäbis ut. Det tog över åtta timmar. (33 timmar om man räknar från första värken).

—-;—@

Det kändes som en liten sprattlande groda mellan mina lår. De la henne på min mage och bekräftade att det var en liten tjej. Min man klippte navelsträngen. Hon andades. Hennes lilla hjärta slog. Moderkakan bara gled ur mig rätt som det var. De kände på hennes hjärta ibland. Hon andades och gjorde några gulliga små ljud. Jag sa till min man “Leia?” Han nickade. Det var ett av de namn vi hade pratat om med det var ett av namnen som jag inte hade tänkt i första hand. Men det var bara så självklart. Han svarade “Elisabeth”. Jag nickade. Så konstigt. Det namnet hade vi inte ens nämnt alls. Det var bara så rätt. Det var som det skulle vara. Som om det hade stått skrivet i stjärnorna..eller som det hade hänt förut. Eller som om hon tyst hade viskat sitt alldeles egna namn i våra sinnen. Jag vet inte. Det är bara en känsla. Tiden stannade trots att den redan var stilla. Det fanns bara jag och min man och hon. Vår dotter Leia. Hon låg på min mage och gnydde med sina små händer under sin kinds. Hon låg där och rörde mjukt på sig. Det kändes som en evighet. Jag visste att hennes själ kulle gå-lämna oss. Jag försökte med mitt sinne stanna tiden. Till slut -slutade Leia andas och somnade stilla på min mage. Hon blev allt svalare mot min hud. Jag ville skrika” Varför?” Jag ville veta varför. Men jag visste att det inte fanns några att få -frågan var meningslös att ställa. Det finns inga svar att få. Jag ville inte ens dö. Jag var bortom det med. Vi kände hennes närvaro. Jag tror inte heller att hon ville gå -men hon kunde inte heller välja. Lika litet som vi kunde det. Det var bara så det var. De kom och gjorde rent under mig och tvättade av mig. De märktes knappt. De var så långt borta. Jag knappt förnimde dom.

-;——@

SKYMNINGSLAND

Vi gavs tid med henne. Vi sa saker och vi grät. Men det var ändå en skir slöja av magi över oss. Vi var liksom inte i denna tid eller ens i den här verkligheten. Vi var i ett gryningsland. Jag vet inte hur länge vi var där och eftersom tiden slutat att ha betydelse så vet jag inte hur länge jag och min man var i gryningslandet bortom allt.

Till slut så ringde vi på dom och Anneli och Anette kom tillbaka. Verkligheten gjorde det inte-kom tillbaka. Jag gick och duschade min man följde med. Jag var så vimmelkantig. De bäddade helt rent i sängen. Jag fick rent på mig. De kom in Leia en liten vagn som var klädd i vit spets med en liten himmelsäng. De hade lindat in henne i en liten liten handduk och en liten liten vit mjuk filt. De la henne i Rogers famn en stund och de var så fina. Jag grät -han satt där så vacker med vår vackra lilla dotter i famnen. De var så stilla så det var alldeles överjordiskt. Jag grät med hela min själ. De är hela min värld.

Ord kan var fula eller vackra och mina räcker inte till för att beskriva. Leia vår lilla liten dotter. Hon såg precis ut som min man. Pappa upp i dagen och vackrare än en soluppgång eller några ord en diktare någonsin kommer på att använda. Hon hade Rogers läppar och ben och fötter och händer och haka och hårfärg. Allt utom kinderna och näsan. De -personalen sa att hon var jättefin -jag sa att så säger de säkert till alla nya mödrar som inte fått behålla sina små nya. Nej sa dom. Hon ÄR fin. Sa de då. Hon låg där med sina små händer under sin lilla pappalika haka. Som om hon bara sov. Hon hade slutna ögon. Jag undrar vilken färg dom skulle få eller hade. Hennes hår var mörkt som min mans.

Till slut så var vi bara alldeles slut. Två nätter utan sömn. Vi ringde på personalen, när vi hade sagt godnatt till henne. Leia -vår alldeles egna lilla prinsessa.

De sa att de skulle lägga henne kallt i en sval som de kallade för “änglaskåpet” Vi behövde bara säga till så kunde vi få se henne igen.

———–;—-@

De kom med en säng till min man. Vi fick något att äta. Vi la oss nära varandra. Vi grät och vi pratade lågt med varandra tills vi somnade nära och hand i hand. Morgonen kom. De väckte mig och bytt dropp och jag fick en massa mediciner. Min feber hade gått upp. Jag pratade med en kurator en stund och sen kröp jag ner i sängen bredvid min man sov -jag grät stilla igen. Jag la mig och somnade. Jag vaknade igen några timmar senare.

Vi var ändå bland som hade tur. Vi räknas som föräldrar eftersom jag hade gått över till vecka 23. Barn som är födda efter v. 22 räknas som riktiga barn. Inte till foster. Enligt lag måste hon jordfästas/begravas. Vi har fått en liten vit kista av Södersjukhuset.

Skrev det här på tåget hem från Stockholm -skriver mer när jag känner att jag klarar. Ska krama min man nu.