Arkiv för ‘ Bearbetning sorgen ’

Jag har kommit till insikt.
Jag har en kvinna, egentligen väldigt många kloka kvinnor på facebook.
Som förlorat både bäbisar och barn i meningslösa krig.
Jag är tacksam över att få dela så många människor vardag och bilder.
Orättvisor, tragedier. Olyckor och lycka. Förlovningar och barndop.
Jag lär mig så mycket. Men det finns en speciellt jag tänker på nu. Hon har sin egen sorg som jag inte delar här.
Men hon är så god och hon letar och söker och delar bara ljus och kärlek. Jag ser orättvisorna. Det mörka och vill ändra det. Men det är också att gå hatets väg.. och det vägrar jag göra.
Jag ser allt som brister och blir fel i kommunikationerna. Idag så insåg jag att jag valt fel stig. Många saker har under en längre tid lett hit.
Jag fokuserar på negativa orättvisor. Jag känner starkt att förmedla de orättvisorna så att alla kan hjälpas åt att hitta lösningar.
Men det som vanligen händer är att folk blir arga och gärna vill slänga litet skit på mig då.

Så jobbigt att se längre än andra och så ofta bli missförstådd. Nu ser många det jag ser. Jag är inte ensam direkt.
Men det kostar energi och i mig är min känsla för smak och moral och rättvisa så oerhört stark.
Jag kan stånga mig blodig och aldrig ge upp. Men för vad?

Okänsliga människor som vänder sig mot min person, väljer att ge mig nya egenskaper, skada mina känslor. Istället för att argumentera sak. Jag finner det fel och smaklöst. Ful taktik. Jag är inte sådan. Jag spelar rent. Sjunker aldrig till den nivån. Jag vill inte det.
Jag vill diskutera med värdighet och respekt. Det är inte många som klarar av det idag.
Ibland har jag ledsnat och skrivit:
-Ät bajs.. men då har mitt tålamod att förklara tagit fullständigt slut. Ibland har jag lust att svara att jag inte vill vinna en diskussion med fula knep och nedlåtande metoder. Härskartekniker. Jag tycker inte att det är rent spel.

Min blogg (och facebookinlägg, vimlar inte men det finns där med)  vimlar av sådana kommentarer och personangrepp. Jag har kämpat sen Leia dog med hur jag ser på världen.
Jag valde inte den stora massans sätt att sörja. Jag sörjde genom att ifrågasätta de gamla och ytterst trångsynta klyschorna.

Jag har alltid haft styrkan att gå min egen väg. Trots att det får andra att må dåligt av avundsjuka och genom kognitiv dissonans. Något som jag tycks provocera fram med min klarsynthet.

Kognitiv dissonans är en (obehaglig) känsla som uppstår när man har flera motsägelsefulla idéer samtidigt. Teorin om kognitiv dissonans är att människan har en drift att minska sin dissonans genom att ändra sina attityder, åsikter och handlingar. Dissonansen minskar genom att människan motiverar, klandrar och förnekar saker. Kognitiv dissonans är ett av de mest inflytelserika och omfattat undersökta områdena inom socialpsykologi.

Erfarenhet kan kollidera med förväntningar, som till exempel köparens ånger efter att ha köpt ett dyrt föremål. I ett tillstånd av kognitiv dissonans kan folk känna förvåning, rädsla, skuld, ilska eller genans. Folk är fördomsfulla och tänker på sina val som korrekta, trots att beviset är motsatsen. Denna fördomsfullhet ger den kognitiva dissonansen sin förutsägande förmåga, och tydliggör annars förbryllande, irrationellt och destruktivt beteende.

 

Det är en så starkt och svårt att vara medveten om och man är ett offer för den här kognitiva dissonansen på många sätt. Jag är medveten och följer inte massans hets.

Iallafall så väljer jag att härmed, från och med nu att välja en annan väg. Jag tänker välja att fokusera på andra saker.
Saker som är viktigare än att bli än ta en massa hat från människor som har förutfattade meningar.

Det började när Leia dog och det har fortsatt. Men nu tänker jag sätta stop för det.
Det tar nog ett tag. Men jag har bestämt mig. Mitt nya fokus är att fokusera på det goda. Jag vill inte uppfyllas av hat eller ens irritation till människor som hatar. Det har varit så länge nu och jag väljer bort det nu.

Tack S om du läser det här. Du visste vad du skrev i de senaste mailen från vallmofälten. Du är så före mig, med ett par veckor faktiskt och först nu förstår jag vad du menade.

 

539717_494770640618475_95805844_n

 

Så här ser det ut inuti oss.

 

Men jag försöker.

 

leia

 

untitled-1

Jag skulle ha kunnat mailat till fler (alls).
Jag har nog varit litet nere ett tag.
Har en del att se fram emot och längtar dit.
Alldeles vemodig.*

Leia..

 

dsc04277

untitled-13

 

Jag har varit sjukskriven ganska länge eftersom jag har fått 3 (nu fyra ggr). (nu sex graviditeter)

När man träffar nya människor-så är den första frågan alltid- “Vad jobbar du med?”

Jag svarade som det var –“Jag är sjukskriven.”

Då kom ofta en följdfråga: “Jaha, varför då?”

Varpå jag sa som det var “Jag har fått fler missfall“.

Detta skapar ett obehag hos VISSA och jag undrar VARFÖR? är ni dom rädda eller?

Om jag hade brutit ett ben och av den anledningen varit sjukskriven, ja då får man en helt annan reaktion.

Det är totalt accepterat att ha brutit ett ben-vilket kan bero på två saker eller en kombination. Antingen så har man ramlat för att man varit klantig eller för att man har en svaghet i eller ett gracilt skelett.

Nu är detta 2008. Vi lever inte på stenåldern längre. När min farmor var 18 fick hon ett utomkvedshavandeskap-på den tiden var det något fult. Man skulle skämmas-gjorde detta min farmor till en sämre människa på något vis? Var hon sämre? Hon hade ju inte varit elak mot någon eller så? Inte skadat någon eller sårat någon. Hon gjorde sitt bästa för att vara en bra människa. Varför gjorde detta att hon var dålig på ett eller annat sätt? Varför var det så fult? Jo, kanske för att det var fult att prata om obehagliga saker. Idag på nyheterna så pratar man mycket om obehagliga saker. Om diktaturer-om krig och om svält-idag är det aktuellt på nyhterna om mord på barn. Det har körts i ett par veckor nu. Varför är det inte fult att prata om? Varför är det fult att berätta om att man fått missfall? Allt annat blir mer och mer accepterat men missfall?? 2008.

Man blir erfarenheter rikare, man har haft en sorg. Det är något man får bära med sig hela livet. Det kommer vara en del av mig hela livet . Alltid. Vissa tyckas tro att man är ledsen ungefär som har har haft influensan (vilket även det är oki att säga till folk 2008) och sen GÅR DET ÖVER. Vad //¤¤# är det med folk?

En del tror att man först mår dåligt och sen mår man bra. Som när man haft influensan. En del ser det som ett foster eller något kallt och sterilt “Ja, men det VAR ju ändå inte ett riktigt barn”.

Intelligensbefriade mänskliga vrakhjärnor! Om man blir gravid så tänker man på det som ett barn-det ska ju bli ett barn-man bär på ett nytt liv som ska bli ett barn och eftersom vi har så otroligt mycket kunskap i dag så vet man om det. Så när man bär på det så har man i sina tankar redan gjort det till en bäbis-till ett barn. Första gången så behandlade läkarna mig som om jag hade tagit bort halsmandlarna. Andra gången -lika. Tredje gången började de visa känslor och medkänsla. Vilket fick mig att undra ännu mer- räknas det först när man har haft det fler gånger? Då är jag ju ännu sämre som person eftersom, det hänt fler gånger?

Jisses. Det är 2008 och jag står för att jag berättar det om någon frågar. Om någon VÄLJER att känna obehag för det så får de det. Det tänker jag inte ta ansvar för. Varför ska jag hitta på vita lögner för att andra ska känna välbehag? Stackars människor som inte kan hantera det- de kan känna obehag- och jag då? som har gått igenom ett helvete 4 ggr? Jag begär inte medkänsla eller förståelse, jag begär att det inte ska vara skamligt att berätta!!

Det är ju något jag varit med om. Om man har varit med om en flygplanskrasch -det är inte skamligt. Att ha varit med om tsunamin i Thailand -var inte heller skamligt. Men att få ett missfall 2008 -det anses skamligt av väldigt många. Jag har aldrig tyckt synd om mig för det jag gått igenom-jag har valt att inte spela offer. Jag går inte in i några som helst offerroller. Jag behöver inte att att andra tycker synd om mig -det skiter jag i. Men jag förväntar mig en viss förståelse och lika mycket respekt som någon som har brytit benet och en viss hänsyn stödd på sunt förnuft.

Jag umgås med vänner/mödrar som har små barn. Inga probelm så länge de inte enbart pratar om sina små telningar. Det kan göra litet ont och göra mig litet ledsen-men det är väl inget KONSTIGT? Men vi pratade ju om andra saker innan så det är oki om vi då och då pratar om andra saker med. Visst klarar jag av att prata om barn -men jag har ärligt talat ingen lust att diskutera ämnet bäbis i fyra timmar straight.

Kanske ska tillägga att jag pluggar nu och har gjort det ett tag:=)

Här hittade jag en artikel som jag djupt instämmer i.

article287623.ece