Arkiv för ‘ Anknytningshets ’

Postad 21 Dec 23:39 i Anknytningshets

Närhet

Översatt med googletranslate.

Bebisar ska sova i sin mammas säng tills de är minst tre år. Det är slutsatsen från en studie av en sydafrikansk barnläkare just publicerat.

Undersökningen visade att två dagar gamla barn som fick in i sin egen spjälsäng, sova sämre än om de hade möjlighet att somna på sin mammas bröst. Deras hjärtan var också mer stressade än om de lägger upp sin mamma.

Läs också: Hjälp mörkret har barn. Hur att lära ditt barn att sova i mörker

Detta är tänkt att gå bortom den viktiga tidiga band mellan barn och mor, om de sover för sig. Skapar inte ett bra samband mellan mor och barn medan barnet är ett spädbarn, kommer det att ha en negativ effekt på barnets beteende som barn, men även senare. Tejpen är nödvändig för hjärnans utveckling.

Se upp för plötslig spädbarnsdöd

Dr Nils Bergman från University of Cape Town, menar Sydafrika att barn ska sova på sin mammas bröst för de första fem veckorna, varefter de ska sova i samma säng som sin mor tills de är minst tre år.

Hans teori är dock motsägs av studier som visar att det finns en högre risk för plötslig spädbarnsdöd om barnet sover i föräldrarnas säng. Precis som det finns en risk för att mamman kan komma att ligga på sitt barn i sömnen och därmed strypa barnet. Det är därför de i allmänhet mödrar emot att sova med sina barn.

Läs också: Beit Lahyia Patrick upplevt att förlora sin yngre bror till spädbarnsdöd.

En brittisk studie har nyligen visat att två tredjedelar av alla brittiska fall av plötslig spädbarnsdöd hade skett när barnen var i föräldrarnas säng.

Den sydafrikanska läkaren Dr Bergman hävdar att den typ av plötslig spädbarnsdöd inte orsakas av moderns närvaro i sängen, men i stället på grund av cigarettrök, föräldra alkohol eller drogmissbruk, föräldra fetma, kuddar eller leksaker i sängen.

Mindre stress nära mamma

Han har mätt sex barnets hjärtslag under sömnen. Det visade sig att hjärtan barn som sov i sin egen spjälsäng, var tre gånger så stressad under sömn jämfört med när de sov upp sin mamma.

Läs också. Vilken position vill du sova i? Läs om de åtta olika sovställningar och lära sig vad som är mest hälso.

De barn som sov ensam, vaknade dessutom oftare och kom i vägen avbröt sin naturliga sömnrytm. Avbruten sömn är skadligt för barnet hjärnan, vilket behöver hela sömncykler för optimal utveckling.

Endast sex av sexton barn lyckats sova oavbrutet i sina spjälsängar, och sömnen blev därför sämre än när de låg bredvid sin mamma. Djurstudier har visat att en stressad sömn kan leda till dålig beteende senare i livet.

Förändringar i hjärnan orsakad av stresshormonet kortisol, kommer att göra det allt svårare för barnen att skapa positiva relationer med andra senare i livet, hävdar Dr Bergman.

 

http://m.udeoghjemme.dk/Artikler/Tips-til-familien/2014/01/05-Babyer-skal-sove-hos-mor.aspx?utm_referrer=http%3A%2F%2Fm.facebook.com

 

Många föräldrar har en jobbig tid när deras barn ska börja på dagis med barn som gråter när man lämnar dem under inskolningen och tiden efteråt. Endel barn gråter inte alls, men de flesta gråter, i alla fall lite. Några gråter mycket och länge.

De allra flesta av er tänker vid det här laget nog på barn som gråter, men för er som reflekterade över eller irriterar er på att jag skriver dagis fastän det faktiskt heter förskola, jag vet att det finns några av er, så vill jag bara säga att jag är fullt medveten om att det numera heter förskola, men att jag ändå använder det gamla namnet dagis. Varför jag gör det kräver en förklaring.

Jag tror nämligen att de ord vi använder påverkar vårt sätt att tänka. De som styr, politiker och tjänstemän, vet att ord styr tanken och de har sedan många år jobbat hårt med att få oss att använda namnet förskola istället för dagis. Genom att väva in ordet “skola” i namnet på den vanligaste barnomsorgsformen för små barn så blir det lättare att få föräldrar och allmänhet att acceptera ett planerat och organiserat lärande för barnen tidigt i livet.

De allra flesta föräldrar och människor vill nämligen att barn ska få leka och lära på det sätt de själva vill, utan att bli allt för styrda, i alla fall så länge de är små. Visst måste vuxna hjälpa och guida barnen i deras lekande och lärande och visst är lärandet viktigt, men det är en stor skillnad på att hjälpa och guida och hur barnen lär sig naturligt, jämfört med det “pedagogiska lärande” som barnen faktiskt utsätts för nuförtiden på dagis, planerat av politiker och byråkrater, med individuella utvecklingsplaner, kunskapskontroller, portfolios och gud vet allt vad det heter.

De flesta föräldrar och människor vill nog egentligen att det planerade och organiserade lärandet ska komma senare, kanske först i skolåldern, men genom att ordet skola har smugit sig in så har en långsam och nästan omärkbar nedbrytning inletts av föräldrarnas helt naturliga motstånd mot att deras barn ska kontrolleras.

Tråkigt är också att politikerna och byråkraterna fått med dagispersonalen på idén att det ska heta förskola. Argumentet de använde var att om det heter förskola så betonas att jobbet är mer än att bara passa barnen vilket skulle ge yrket högre status och i förlängningen högre lön. Rätt hade såklart varit att dagispersonalen fick högre lön, men inte för att dagis blev mer skollikt, utan för att de gör ett viktigt jobb när de hjälper och guidar våra minsta. Dagispersonalen och fackföreningarna skulle ha stridit för detta istället för att på barnens bekostnad ta genvägen att göra sitt yrke mer skollikt för att få mer status trots att det inte låg i barnens intresse.

Nu tillbaks till de gråtande barnen. Vad beror gråtandet på och vad ska man göra åt det?

Kanske är det så att barnet inte är redo för dagis än? Klarar föräldrarna det så kanske de ska överväga att ha barnet hemma något halvår eller ett år till? Kanske ännu längre? Kanske går det mycket bättre med inskolningen vid detta senare tillfälle? Om föräldrarna av olika orsaker inte kan vara hemma längre med barnet så kanske det går att lösa det på något annat sätt? Kanske någon släkting eller vän kan hjälpa till? Kanske familjedaghem fungerar bättre än dagis? Kanske pröva med någon slags förlängd inskolningsperiod tills det fungerar bättre för barnet på dagis eller ha ännu kortare dagar för barnet på dagis?

När vårt äldsta barn skulle börja på dagis så grät hon rätt mycket i början när vi lämnade henne. Det var väldigt jobbigt men det gick över efter några veckor.

Nu i efterhand tycker jag det var dumt av mig och min fru att köra på med inskolning och återgång för oss båda till arbete trots att vår dotter grät. Trots att hon var så liten. Vi borde ha lyssnat på henne istället för alla röster man hör från samhället, från BVC, från förskolepersonalen, från tidningar och TV, som säger att det är normalt att barn gråter i början, att det inte är någon fara och att det snabbt går över.

Det är inte alls normalt. Ett barn gråter för att det känner sig otryggt, det känner sig rädd för att bli lämnat. Det är en känsla man måste ta på allvar. Hur påverkar det ett barns framtid och utveckling att bli lämnad i en miljö där det inte känner sig tryggt, att bli lämnad av sina föräldrar innan det är moget och själv vill det?

Så här i efterhand vet jag också att jag och min fru hade kunnat göra annorlunda, vi hade kunnat fortsätta vara hemma med vår äldsta dotter. Visst, det hade varit extremt tungt ekonomiskt, men vi hade klarat det.

Tyvärr var vi för oerfarna då och för osäkra på oss själva som föräldrar. Vi trodde för mycket på alla “experter” som vi trodde visste så mycket mer än oss om vad som är bäst för barn. De sa ju dessutom då och då att barnet har det bättre på dagis än om de är hemma med sina föräldrar. Och sedan så lämnar ju “alla andra” sina barn på dagis ungefär i den åldern. Så vi lyssnade på “experterna” och gjorde “som alla andra gör” istället för att lita på den där känslan vi hade djupt inom oss, som sa att detta var fel. En känsla som jag vet de allra flesta föräldrar har men som de, likt oss, bortser från på grund av det moderna livets och samhällets alla”måsten”.

Saken är den att förr eller senare är alla barn redo att lämna sina föräldrar och när det inträffar är olika för alla barn, men generellt tycker jag det sker alldeles för tidigt i vårt land. Själv är jag övertygad om att barn ska börja på förskolan som allra tidigast när de fyllt 3 år. Det finns omfattande internationell forskning som är tillämpbar på svenska förhållanden som tyder på att förskola inte är bra för barn före den åldern om de har friska föräldrar som vill ta hand om dem. Många barn kanske till och med borde börja ännu senare, eller vänta tills de är redo att börja skolan eller vill gå vidare och lära sig på annat sätt.

Efter vårt första barn, och allt eftersom vårt självförtroende som föräldrar har stärkts med åren, så har vi tänkt om. Vi har, trots att det har varit och är svårt för oss ekonomiskt, valt att vara hemma med våra andra barn. Kanske ända fram tills de börjar skolan eller tills de fortsätter sitt lärande på annat sätt. Genom att välja bort mycket, som till exempel prylar, resor, kostsamma nöjen, odla lite egen mat och laga mat från grunden, så har vi klarat av att försörja oss på en heltidslön samt lite extraarbete någon helg här och där trots att vi båda tjänar lägre än det svenska snittet. Jag vet att alla inte kan göra som vi har gjort, för ensamstående föräldrar och föräldrapar där den ena eller båda föräldrarna är sjuka är det antagligen omöjligt förutsatt att man inte tjänar extremt mycket eller är väldigt rik. Så, alla kan nog inte göra som oss, men de flesta skulle kunna göra det. Om de bara ville.

Några av er börjar kanske tänka att detta att föräldrar ska vara hemma längre med sina barn är en kvinnofälla och att samhället skulle förlora massa pengar på det eftersom färre är ute i arbete. Då får ni nog tänka om.

Självklart ska grundsynen vara att män och kvinnor i samhället delar lika på uppgiften att ta hand om barnen, men inte slaviskt med millimeterrättvisa, utan utifrån varje föräldrapars förutsättningar och preferenser. Alla människor är olika och i vissa föräldrapar är kvinnan den som vill vara hemma och lämpar sig bäst för det, i andra är det mannen och i ytterligare andra delar man på det mer lika. Hade det inte varit för könsrollerna och den dåliga jämställdheten skulle omhändertagandet av barnen antagligen vara jämnare fördelat mellan könen. En sak som är säkert är att barnen inte gagnas av att vara hemma med en förälder som inte vill vara hemma med barnet. Vill ingen av föräldrarna var hemma är det såklart bättre om andra tar hand om det istället, kanske en vän eller släkting, eller ett dagis. I vår familj är det jag som har valt att vara hemma med barnen, att vara hemmaman. För att detta med att ta hand om barn på samhällsnivå ska bli mer “rättvist” så måste könsroller och ojämställdheten bort. Viktigt är dock att man börjar i rätt ände, med könsrollerna och ojämställdheten, inte med att sätta alla barnen på dagis för att därefter hoppas att könsrollerna och jämställdheten kommer efter. Som det är nu har man försökt skapa jämställdhet på barnens bekostnad. Det har ju inte heller blivit särskilt bra trots att nästan alla barn är på dagis. Kvinnor har fortfarande lägre lön och de flesta arbetar fortfarande med vård och omsorg, fast nu på en arbetsplats där de tar hand om främlingar istället för i hemmet där de tog hand om människor som betydde något för dem. Kampen mot könsroller och ojämlikhet måste föras på samma sätt som all annan lyckad kamp genom att man går ihop, organiserar sig, argumenterar för sin sak, bildar sig, strejkar och vägrar ställa upp på sånt man inte vill göra. Det finns inget annat sätt om man inte vill att barnen ska behöva bära bördan.

Inte heller skulle det bli dyrare för samhället om föräldrar skulle vara hemma längre med barnen. Samhället skulle tvärt om faktiskt tjäna på det. Ett barn på dagis subventioneras idag med mellan 8000-12000 kr per månad av samhället beroende på i vilken kommun man bor. Snittet för kommunerna ligger närmare den högre summan. En förälder som har ett barn på dagis och arbetar heltid med normal lön betalar kanske 6000 kr i skatt varje månad vilket inte alls täcker dagiskostnaderna. Har man två eller ännu fler barn på dagis blir skillnaden ännu större. Vidare tillkommer för samhället kostnader för att bygga, underhålla och värma upp dagisbyggnaderna, som dessutom bara används halva dygnet, jämfört med då föräldrarna är hemma med barnen då inga lokalkostnader finns eftersom hemmen redan finns och ingen onödig uppvärmning krävs eftersom de används dygnet runt. Det skulle helt klart var mer ekonomiskt för samhället att införa vårdnadsbidragen i hela landet och göra dem mer generösa än dagens än att fortsätta subventionera dagis till alla barn. Dessutom är det väldigt orättvist att samhället bara stödjer de föräldrar som väljer att ha sina barn på dagis så att de istället kan arbeta och tjäna pengar samtidigt som man inte ger något stöd, eller bara ett mycket lågt stöd, till de föräldrar som vill ta hand om sina barn själva trots att det arbete de utför har hög kvalité och har ett högt värde om man skulle överföra det till arbetsmarknaden.

Hur går det då slutligen med de gråtande barnen. Efter en tids gråtande vid lämningarna så slutar barnet tillslut att gråta. Då känner nog de flesta föräldrar en stor lättnad och tänker att allt har blivit bra tillslut. Barnet säger hej då och går och leker. En del barn kanske rusar iväg direkt det kommer in och knappt kommer ihåg att säga hej då. Snopet står föräldern där, ville kanske ha en kram men känner sig ändå tillfreds med att barnet har slutat gråta och nu verkar ha det bra.

Tyvärr är det nog inte så bra ändå. Det som har hänt är att barnet har gråtit och gråtit, det enda sätt det vet att försöka påverka sina föräldrar, men utan att få något gehör. Föräldern har ändå gått. En dag inser barnet att det inte är någon idé att gråta mer. Känslan är för jobbig och det fungerar ju ändå inte. Lika bra att avskedet görs snabbt, det är så jobbigt att få de där känslorna igen.

Inlägget hämtat här:

http://tobiaslindberg.se/2013/09/22/gratande-barn-vid-dagislamning/