Arkiv för ‘ Till Boken ’

Morgonens bilder!

untitled-21

Utskriven och tillbaka till hotellet.
Det gjorde så ont direkt efter att jag ätit.
Efter lunch så klarade jag inte av smärtan mer.
Vi ringde Solresor ..igen.
Den här gången sa de att vi skulle gå till
hotelldoktorn.
Vi gick dit och hotelldoktorn sa att jag hade fått fel medicin.
Han sa även att om vi gått till honom direkt så skulle jag inte haft ont längre/mer.
Fick en annan penicillin. Gick därifrån.
Värken var hemsk.
Vi åt middag vid sju.

Jag sa efter maten till min make att jag måste nog lägga mig ner.
Men han är ju så glad i mat och det var ju vår bröllopsdag.
Han frågade om det gick bra om han fick ta en vända
vid den dignande efterrättsbuffen.
Jag sa ja. Jag höll på att svimma av värk
men han tycker ju så mycket om mat.
Självklart. Och jag har ju haft ont förut så jag bet ihop.

Vi var på väg att lägga oss vid elva men jag mådde verkligen obra.
Vi ringde Solresor en tredje gång.
Jag sa till hon som svarade: Elin, att jag ville hon skulle följa med.
De pratade ingen svenska och ingen engelska.
Det fanns några tolkar med de har ju inte tid att vara med hela tiden.
Jag kände att jag behövde ha någon med.
Samma procedur. Transport till Bilgi.
Igen.
Den här gången var det ett skräckscenario.
Doktorn kom snabbt.
Han kände på min mage och jag berättade om symptomen.
Han sa att antingen var det äggstocken eller blindtarmen.
Jag blev livrädd- äggstock.. eller blindtarm och jag visste inte vilket som var värst.
Jag berättade om Synarelan och försökte förklara men de fattade inte
Till slut sa jag att “eg-factory is closed”. Då fattade han -den turkiska läkaren.
Han sa att då var det blindtarmen.
Operera nu, sa han.
Jag vägrade. Utan prover?!
Roger och Elin ville se provresultat innan.
Doktorn blev jättesur. Honom fick man inte ifrågasätta!
Alla stod och skrek omkring mig.
Doktorn vrålade -tolken skrek.
Alla tjafsade högljutt runt omkring mig. Det kändes som kaos.

Jag satt i sängen och var stel av panik.
De stod runt mig och skrek allihopa.
Kändes inte som jag kunde andas.
Ledsen. Förvirrad. Rädd.
Skräcklagen.
Operera i Turkiet!
Kändes läskigt.
Det ringdes in en ultraljudsexpert.
Tolken frågade var “medicin report” från dagen innan var.
Den fanns visst ingenstans.
De ville se provsvaren från dagen innan.
Jag var i chock och kunde inte tänka redigt.
Hur mycket jag än försökte.
Till slut kom jag på det.
Vedat skulle ju skriva den och jag sa det till tolken.
Hon svarade och gjorde en arg grimas “Im gonna kill Vedat”.
Det var roligt just då. Det kändes bra att någon var i onåd.

Ultraljud
Roger, Elin, tolken Havva, ultraljudskillen,
en sköterska och läkaren var med
i det trånga lilla rummet.
Alla tittade på skärmen. Jag såg ju inget
där jag låg med magen i vädret så jag frågade:
“Vad är det?”
Läkaren sa något. Tolken översatte att
läkaren inte ville svara för han var sur.
Till slut sa någon.
Det var blindtarmen.
Jag började gråta. Hysteriskt.
Jag sa att jag var rädd och nervös.
Då sa läkaren att det var han med.
Just då var det inget roligt.
Jag blev om möjligt ännu mer
skräckslagen och förtvivlad.
Blindtarmen ska vara 3 cm, min var 8 cm och tydligen på väg att gå sönder.
Jag ville åka hem och operera hemma.
Kanske det skulle gå.
Jag och Roger ringde sjukvårdsupplysningen.
Elin från Solresor ringde SOS 112 hemma.
Samtalen tog en halvtimma.
Under tiden så surade läkaren ur och sa att han skulle åka hem.
Jag sa att gör det då.
Tolken tolkade.

Nej. Det gick inte. Sa de hemma i Sverige.
Jag var tvungen att operera på en gång. Där och då. NU. :(

Jag insåg att det var det enda.
Jag berättade för tolken att de kunde ringa doktorn/kirurgen.
Vi gick runt iett hörn och in i en hiss.
Då dök doktorn plötsligt upp.
Havva log och sa att han hade ringt två gånger
och frågat om jag bestämt mig.
Han måste ju varit i närheten.

Jag fick ett rum. De sa “ta av smycken.”
Jag bytte om till en rock som visade hela min rumpa för alla.
Jobbigt och jag bara grät.
Fick en huva på håret.
Foppatofflor på fötterna och i en rullstol.
Kom en kvinna som sa att hon var narkosläkare.
Hennes engelska var knapphändig.
Jag sa hur mycket jag vägde.
Det är ju så noga i Sverige.
Hon svarade att de går inte efter vikt-utan efter ålder.
Jag insåg att jag skulle dö.
I Turkiet. Det här var mina sista minuter i livet.
Ack, så rädd jag var. Det var alltså såhär det skulle vara.
Nu skulle jag få reda på vad som händer när man dör.
Jag var rädd.
Stackars Roger, tänkte jag.
Hans hustru -jag skulle dö på vår bröllopsdag.
Inte se mina katter igen.
In och upp på operationsbordet.
“Jag är rädd” var det sista jag sa.
Kirurgen/doktorn la sin hand på min arm och sen blev det svart.

 

Vi gjorde pizza till middag -pappa-pizza. Mums!

I “Kristina från Duvemåla” finns en sång där de i en låt/vers sjunger:
“In the lord we can trust” -vilket översatt betyder att man kan lita på Gud.
Han är speciellt rolig när han pratar om sig själv i tredje person. (Roger, inte Gud-sorry för syftningsfelet)

Min man Roger säger:  In Roger we can trust -the pizza is not yet klar.

Jag är så säker! Jag har aldrig fel.”
*Skrattar* men det var den :)

dsc02697