Arkiv för ‘ Bajsa ej i besticklådan ’

Tittut!

Jag har lärt mig att den mänskliga hjärnan INTE uppfattar ordet “INTE”.

Detta krånglar även till livet för väldigt många. Ex. de som vill gå ner i vikt och de som har barn.

Om du vill gå ner i vikt så kanske använder du ordet inte såhär:

Jag ska INTE äta godis idag.

Jag ska INTE äta något onyttigt idag.

Detta resulterar att din hjärna faktiskt uppfattar dina ord såhär:

Jag ska äta godis idag. Dina hjärna hör “GODIS” och försöker hjälpa dig att köpa GODIS.

Jag ska äta något onyttigt idag. Din hjärna kanske tänker PIZZA och vill gärna hjälpa dig att köpa PIZZA.

Detta skapar förvirring för din egen hjärna och det brukar oftast sluta med att man äter både godis och onyttigt som tex PIZZA.

Det man kan göra/välja är att tänka::

att idag ska man bara äta nyttigt. Tex SALLAD. och FRUKT.

Det gör att det blir så mycket lättare att vara nyttig och att äta hälsosamt.

Användbart testa själv. Tänk “INTE KÖPA GODIS” 20 ggr. Du kommer att vara jättesugen på godis.

Men OM du istället tänker 20 ggr “Jag kan vara nyttig idag”. Då är det jättelätt!

—————–

När det kommer till barn. Så har jag lagt märke till att om man säger till ett barn:

Gör INTE sådär.

Hoppa INTE i vattenpölen

Ha INTE ut det där nu.

Så:

GÖÖR barnet så.

Barnet HOPPAR i vattenpölen.

Barnet HAR ut det där nu.

Det är för att barnet hör att det SKA göra så-för som jag nämnde tidigare, barnet hör INTE heller ordet INTE.

Vuxna har svårt att få det rätt. Barn-det är svårt för dom med.

Därför är det bättre att säga till barn såhär:

Gör såhär istället.

Gå runt vattenpölen.

Låt sakerna vara kvar där i.

——————-

En annan sak som jag har läst någonstans är att man ska låta bli att säga till sina barn saker som:

Cykla försiktigt

Kör försiktigt

Var rädd om dig

Det sänder signaler till barnen att man som vuxen INTE litar på dom.

man kan istället säga:

Ha så roligt på din cykeltur!

Det innebär ju att man vill att ens barn ska må bra.

Tjolahopp!

 

Ord.

Säg ett ord.

Säg en mening.

Alla ord du säger har någon annan sagt och använt före dig. Alla meningar du säger har sagt före dig och använts av andra. Visst det kommer nya ord och ord byter betydelse.

MEN  du är en av nio miljoner ..så chansen att det är du som kommer med nytt är väldigt liten. (såvida du inte är en professionell ordpåhittare. Förstås).

Det blir svårt att vara unikt och svårt att säga ett nytt ord eller en ny mening. Om du ska skriva en bok som handlar om vardag kan du ge dig på att den redan är skriven. Försök att fundera ut något som ingen skrivit förut? Om du lyckas är du ett geni och borde skriva boken nu-det kommer att ge dig ett fett bankkonto.

Skriv ett filmmanus som ingen skrivit förut. Om du kan. Oftast överträffas dikten av sanningen.

Jag vill berätta om mitt liv som är alldeles unikt. En dag kommer det kanske att finnas en bok i affärerna som går att köpa. Jag känner att jag vill dela med mig av mina vunna erfarenheter för att förenkla för andra. Dela med mig så att andra kan ha nytta av mina svårigheter. Mitt liv ÄR unikt och alldeles speciellt.

Men det beror enbart på att händelserna jag varit med om INTE är det -det är många som gått igenom EXAKT samma saker som jag. Samma trauman. Samma tråkiga “missöden” osv. Det är bara kombinationen som är alldeles unik och dessutom bemötanden under tiden av människor som funnits omkring mig när jag har varit inne i ett missöde. Hur dåliga de varit på att förstå och bemöta. Då är det ändå jag som varit trasig och de som varit hela.

Med trasig menar jag ledsen och sårbar och skör osv -inte dåligt självförtroende eller dålig självkänsla.

Ex..om man har varit med om en flygplanskrasch så har man varit med om ett trauma, man mår ju inte så bra av att överleva en sådan men man lever ändå och får problem efteråt men inte dåligt självförtroende eller dålig självkänsla utan bara man mår inte så bra, Man fungerar inte som man ska. Av chocken av det man gick igenom. Man kanske inte vet var man befinner sig eller vad det var man vart på väg eller var man lagt något eller glömmer saker som man annars inte glömmer. Osv. Men det är ännu inte tid för min bok att göra entre eftersom det fortfarande händer saker som jag vill ha med i min bok.

Såhär har jag känt det inuti: (Förklaringen är tänkt att fungera även för de som inte egentligen fattar det där med empati.)

 

Jag pluggar till psykolog och tycker att det är så mycket som är intressant när det gäller relationer.

Här är ett exempel:

“Det finns en gammal visdom från de amerikanska indianerna som säger att när du sitter i en cirkel tillsammans med andra människor skall du notera det som du irriterar dig på hos personen mitt emot. Detta som du irriterar dig på motsvarar något som du behöver arbeta på hos dig själv.

Det är ofta som vi inte förmår att se det i oss själva som vi behöver utveckla för att växa som människor och få hälsosammare, roligare och intimare relationer. Istället tar vi andra till ett slags hjälp genom att se det i dem först. Det verkar som att det är tryggare att lägga det hos andra än hos mig själv.

Det kan till exempel handla om att jag irriterar mig på min livskamrats oförmåga att planera sin tid på ett bra sätt, min arbetskamrats svårighet med att uttrycka sina känslor tydligt eller min tennispartners korthuggna svar.

Allt som vi ser hos andra är självfallet inte något vi behöver arbeta med hos oss själva, men om det är något särskilt hos en annan som väcker en speciellt stark signal hos dig själv så är det värt att fråga dig om detta har något att göra med dig själv.”

Här står det mera

Man kan också “spegelvända” och tro att man kan känna igen sig i andra och lägga över sina egna svårigheter på andra och inbilla sig att andra har samma fel som en själv. Även det är ett beteendemönster som bör bearbetas och lösas.

Tänk på att om man har detta som beteendemönster så lägger man ju ansvaret för sina egna fel och brister på andra, vilket gör att man inte tar itu med sin egen problematik.

Visst är det häftigt?

 

Ifall det var någon som tvivlade:)

 

Hittade den här texten inatt.

“I dont think its wrong to hate the Hateful or not forgive the Unforgivable. What I think is wrong is to let that hating and unforgiving turn a person into the thing they hate or wont forgive.”

Feel free!

 

”När mörkret omsluter

Sadlar vi våra kroppshästar

och försvinner

till de pulserande vidder

där vi svindlar oss”

 

”Jag ska åter dra iväg
efter kärleksrus,
med de mörka ögonbrynen upplysta av lågor,
Än sen!
också i nerbrunna hus finns det luffare som sover!”
————————————————–
Ur Majakovskijs ”Ett moln i byxor”
————————————————-
”Än sen då
är det så oerhört?
Jag ska nog klara mig
Jag är fullkomligt oberörd!
Som pulsen på ett lik
————————————————-
Ur Majakovskijs ”Ett moln i byxor”

 

bocke_gävle_ladybond

 
Postad 30 Apr 10:44 i Bajsa ej i besticklådan, Roligt

Elefanter

 

Jag har varit sjukskriven ganska länge eftersom jag har fått 3 (nu fyra ggr). (nu sex graviditeter)

När man träffar nya människor-så är den första frågan alltid- “Vad jobbar du med?”

Jag svarade som det var –“Jag är sjukskriven.”

Då kom ofta en följdfråga: “Jaha, varför då?”

Varpå jag sa som det var “Jag har fått fler missfall“.

Detta skapar ett obehag hos VISSA och jag undrar VARFÖR? är ni dom rädda eller?

Om jag hade brutit ett ben och av den anledningen varit sjukskriven, ja då får man en helt annan reaktion.

Det är totalt accepterat att ha brutit ett ben-vilket kan bero på två saker eller en kombination. Antingen så har man ramlat för att man varit klantig eller för att man har en svaghet i eller ett gracilt skelett.

Nu är detta 2008. Vi lever inte på stenåldern längre. När min farmor var 18 fick hon ett utomkvedshavandeskap-på den tiden var det något fult. Man skulle skämmas-gjorde detta min farmor till en sämre människa på något vis? Var hon sämre? Hon hade ju inte varit elak mot någon eller så? Inte skadat någon eller sårat någon. Hon gjorde sitt bästa för att vara en bra människa. Varför gjorde detta att hon var dålig på ett eller annat sätt? Varför var det så fult? Jo, kanske för att det var fult att prata om obehagliga saker. Idag på nyheterna så pratar man mycket om obehagliga saker. Om diktaturer-om krig och om svält-idag är det aktuellt på nyhterna om mord på barn. Det har körts i ett par veckor nu. Varför är det inte fult att prata om? Varför är det fult att berätta om att man fått missfall? Allt annat blir mer och mer accepterat men missfall?? 2008.

Man blir erfarenheter rikare, man har haft en sorg. Det är något man får bära med sig hela livet. Det kommer vara en del av mig hela livet . Alltid. Vissa tyckas tro att man är ledsen ungefär som har har haft influensan (vilket även det är oki att säga till folk 2008) och sen GÅR DET ÖVER. Vad //¤¤# är det med folk?

En del tror att man först mår dåligt och sen mår man bra. Som när man haft influensan. En del ser det som ett foster eller något kallt och sterilt “Ja, men det VAR ju ändå inte ett riktigt barn”.

Intelligensbefriade mänskliga vrakhjärnor! Om man blir gravid så tänker man på det som ett barn-det ska ju bli ett barn-man bär på ett nytt liv som ska bli ett barn och eftersom vi har så otroligt mycket kunskap i dag så vet man om det. Så när man bär på det så har man i sina tankar redan gjort det till en bäbis-till ett barn. Första gången så behandlade läkarna mig som om jag hade tagit bort halsmandlarna. Andra gången -lika. Tredje gången började de visa känslor och medkänsla. Vilket fick mig att undra ännu mer- räknas det först när man har haft det fler gånger? Då är jag ju ännu sämre som person eftersom, det hänt fler gånger?

Jisses. Det är 2008 och jag står för att jag berättar det om någon frågar. Om någon VÄLJER att känna obehag för det så får de det. Det tänker jag inte ta ansvar för. Varför ska jag hitta på vita lögner för att andra ska känna välbehag? Stackars människor som inte kan hantera det- de kan känna obehag- och jag då? som har gått igenom ett helvete 4 ggr? Jag begär inte medkänsla eller förståelse, jag begär att det inte ska vara skamligt att berätta!!

Det är ju något jag varit med om. Om man har varit med om en flygplanskrasch -det är inte skamligt. Att ha varit med om tsunamin i Thailand -var inte heller skamligt. Men att få ett missfall 2008 -det anses skamligt av väldigt många. Jag har aldrig tyckt synd om mig för det jag gått igenom-jag har valt att inte spela offer. Jag går inte in i några som helst offerroller. Jag behöver inte att att andra tycker synd om mig -det skiter jag i. Men jag förväntar mig en viss förståelse och lika mycket respekt som någon som har brytit benet och en viss hänsyn stödd på sunt förnuft.

Jag umgås med vänner/mödrar som har små barn. Inga probelm så länge de inte enbart pratar om sina små telningar. Det kan göra litet ont och göra mig litet ledsen-men det är väl inget KONSTIGT? Men vi pratade ju om andra saker innan så det är oki om vi då och då pratar om andra saker med. Visst klarar jag av att prata om barn -men jag har ärligt talat ingen lust att diskutera ämnet bäbis i fyra timmar straight.

Kanske ska tillägga att jag pluggar nu och har gjort det ett tag:=)

Här hittade jag en artikel som jag djupt instämmer i.

article287623.ece