Arkiv för June, 2010

vecka 23.0

Nyss tagen på mitt nya rum.

 

Sommar, är avis på alla som är ute i sommaren.
Låg och tittade på kort. Titta vad brun jag var!
Vilket somrigt kort va?
Pappa tvättar håret på mig när vi var ut på sjön och.. seglade.

 

Där har lilla fröken parkerat rumpan. Hon har backat dit.

 

Roger har börjat bestämma över Linnea.
Hon är i min mage så.. det går liksom ut över mig kan man säga.
Det är hans manliga beskyddargener som slagit till.
Han vill att jag tar det lugnt.
Vilket jag gör men han bestämmer om jag får eller inte får göra saker.
(I förrgår körde han ut mig i vinden i fem minuter utanför entrén.
I går skjutsade han mig till cafeterian vid stängningsdags
och sen ut i fem minuter-jag börjat må riktigt dåligt av att ligga.)
Jag protesterade lite, men det är oki. Mitt ego gillar det inte men mitt våp gillar det.

Vissa föds till kung och få regera.

Kungar föds till att regera.
Snopp före snippa.

Kung,
snopp
snippa.

I den ordningen är det, sa han.

Jag började skratta, våldsamt.
Jag har så torra slemhinnor så då börjar halsen hurla.
Och jag börjar hosta. Jag skrattar så våldsamt att hostan blir värre så jag nästan kräks.
Jag skrattar så förfärligt så det kommer kiss.
(Bäbisen trycker på för de allra flesta gravida då.)
Jag tar en tur till duschen och är glad hela vägen.

“Jag är man, jag är härskare, jag är neandertalare.”

Men han är manlig i sin styrka.
Och mitt inre våp faller.
Just nu.

Tänk vad man kan älska!

 

Tänkte passa på och tacka alla som varit hit och besökt oss under de sista två veckorna. Snart flyttas vi till förlossningen och då är det ej tillåtet med besök. Det har varit en extremt tuff tid och vi uppskattar verkligen de som aktivt stöttat oss genom att ringa,  kommentera på bloggen eller besökt oss och visat omtanke . Det är inte lätt att söka stöd när man är helt uppslukad av oro. Varje besök har varit en oas i en annars tung vardag. Speciellt tack till min gulliga svärmor som åkte 60 mil bara för att vara med oss en eftermiddag och såg till att hennes favoritsvärson fick lite riktig mat i sig. Tack. Det betydde mycket./ Roger, stolt pappa till Leia och Linnea samt äkta man till Jennifer

 

Jag bearbetar, försöker förstå och greppa läget:

Efter vecka 22.4 så sätter man in hjälp.
Det är vårt första halmstrå.
Vår första magiska gräns att nå.
Nästa söndag den 27 Juni.

Det finns tre grupper av prematura barn.

Extremt för tidigt födda, före v. 29 -Extremly Pre term
Mycket för tidigt födda v.29-32 -Very Prem term
Tidigt födda v.33-36 -Pre term Här el. senare hoppas vi att Linnea kommer ut.Önska med oss!

Födda som “Extrema Prematurer” gäller dessa siffror baserade på 14 studier (sammanställd 2004):
v. 22 överlever 10%  Vår första magiska gräns!
v.23 överlever 28%
v. 24 överlever 51%
v.25 överlever 71%

 

 

Jenny ligger med värkar. Hon har tagit Bricanyl, Lergigan och ligger med en röd vetekudde på magen.
Har mätt tappen idag. Den har krympt från 28 till 22 mm på sju dagar. Det är inte bra att den krymper så snabbt. Om 10 dagar så passerar vi gränsen för att de sätter in hjälp och just nu känns det som en kapplöpning. Vi är ledsna och oroliga. För att stilla värkarna kan man sätta in Bricanyl i form av dropp. En sköterska kom och pratade med oss en stund. Jenny grät och sköterskan ska kolla om det finns nått lugnande hon kan få för att försöka slappna av lite.  Det är ok om tappen fortsätter att krympa långsamt.Vad vi är rädda för är kraftiga värkar som sätter igång. Normalt så krymper tappen sakta efter 20:e veckan men inte i den fart den gjort nu. Just de sista millimetrarna är viktiga. Allt från 20 mm och uppåt är bra när det gäller risken för förtidig börd.
Jenny har fått mer lugnande nu och tagit ytterliggare en Bricanyl. Förhoppningsvis lugnar värkarna ner sig.

/Roger

 

Nu kan jag..

Titta på min egna tv, jag kan spela tv-spel och ligga och har tv:n kopplad till datorn så nu
kan jag ligga ner mer och computa samtidigt.
Åh! vilken underbar make jag har!
Visst är han bäst!

Bad news!
I morgon måste jag dela rum och Roger får antagligen inte vara kvar efter sju.
Det är jättejättejobbigt och jag vet att jag är väldigt väldigt skör.
Jag blev så så ledsen och grät en massa.
Angela är underbar, hon sa först att det skulle komma någon, vilket gjorde mig förtvivlad,
sen tog hon reda på när någon den som kommer, kommer, så Roger får iallafall vara här ikväll.
Jag står liksom inte själv just nu. Jag lutar mig på Roger.
Med honom är jag lugn och trygg och fungerar någorlunda.
Jag har en oerhörd stress inuti, rädslor och livrädd.
Att vara själv just nu-med allt inuti som rör sig som djupa starka strömmar i en å,
mina känslor som trasar sönder mig av oro och rädslor och gråten över Leia
som kommer varje gång jag tänker på eller känner lilltjejen i magen röra på sig.
Roger är som dagen och håller mörkret borta med sin blotta närvaro.
När han går träder alla spöken fram ur alla vinklar och vrår.
De kastar sig över mig och allt blir hemskt och gör ont.
Jag saknar Leia och önskar att hon hade stannat.
Längtan och saknaden som tidigare var hanterlig gör allt ondare.
Rädslan att förlora en dotter till..går inte att beskriva.

Jag vill så gärna att det ska gå nu.
Önska med mig..

 

Uppdateringar, försening beror på: Sängliggande och värkar.

Jag mötte Maria E -dr när vi kom in.
Vi småpratade. Hon var med sist. Sen ett rum komfortabelt med två bäddar med utsikt över poolen parkeringen.
AC  på rummet och fullt ös i baren cafeterian. Skämt åsido. Det är flyttröra här. De har lämnat gamla huset och flyttat in på något annat ställe-detta röriga sunkiga-där avdelningen ska bo medan e bygger ny flygel till sjukhuset.
Åsa Nyberg som jag gillar har kikat in och det första hon sa var:
-Nej men är det du? Och log stort. Det var trevligt-litet som att det bara var kaffet som saknades. Vi pratade ett tag. Jag berättade om en länk Linda skickat till mig om för kort cervix-livmodertapp och Progestoron. Jag ska berätta om Linda en dag.
Åsa ska kika på länkens information och jobbar till imorgon kväll.  Kommer se mer av henne. *gillar* (facebook-skadad.)
Åsa jobbade på den nyårsafton när jag fick missfall vecka 14. Hon var jättesnäll då. Träffat henne både då och innan och efter iochförsig.
Och hade återbesök och hon var så snääääll då. De man möter i vården är ofta formella och litet kantiga eller ja, ni vet. Artiga och kanske en smula avmätta. Som tegelstenar ni vet.
Men hon strålar och känns äkta. Jag har mina favoriter liksom.