Arkiv för July, 2014

Postad 26 Jul 21:20 i My supersecret life

Glass

Ut och åkte och köpte lite glass när det var som varmast.
Se bilden innan.
Annars har jag haft massor med ont.
Bröstryggen. Outhärdligt.
Fogarna. Outhärdligt.
Sammandragningarna. Outhärdligt.
När sammanväxningarna brister.
Ohyggligt ont.

Börjar bli svårt att hantera allt.
Och när jag har så ont i ryggen så har jag fötterna i golvet… Så nu har jag fått massor med vatten i fötterna. Massor.

Känner mig matt och trött. Och ledsen.
Jag har inte så mycket energi kvar att hantera det här.

25 Augusti är jag i vecka 37.0.

Postat med WordPress för Android

 
Postad 26 Jul 14:59 i My supersecret life

Varmt

image

Jag inne med bästa vännen fläkten.
Väntar på regnet och åskan.

Postat med WordPress för Android

 
Postad 25 Jul 17:43 i My supersecret life

Gravidtrosor

När man köper 18 par sköna eller om det var 20? Vita och svarta. Lösa.

(Några finare med finns. Men de handlar det inte om nu.)

Iallafall så har man ju hormoner.. och trosor av bomull andas. Men när jag fick dom av Roger.. Så orkade jag inte hämta saxen. (Fick dom vid olika tillfällen.)
Men alla ser ut såhär.

image

Med hål i. För jag slet upp förpackningen.
På alla förpackningar.
Tog ett tag innan jag upptäckte det.

Postat med WordPress för Android

 
Postad 25 Jul 15:17 i My supersecret life

30 grader i skuggan

image

Vi har köpt en till pelarfläkt. En svart den här gången. Med lite mer tryck i.

Nu har vi en uppe och en nere.
Den här har dessutom fjärrkontroll.
Ännu bättre. Jasmin rörde sig första gången när jag vaknade vid sju. Sen igen vid nio. Igen vid tio och igen vid elva. Åter vid tolv. Och igen kl 13. Nu,  lite få och då.
Konstigt. Hon knuffar aldrig tillbaka om jag trycker på magen. Det hjälper inte om jag dricker kallt. Sida kan hjälpa ibland men inte alltid.

Jag fick en färgspruta av Roger.
Han målade golvlister och panel med den.
Det blev verkligen jämnt, fint och jättebra.
Så nu är de snart på plats i groventrén och panelen nere i hallen. Åh, vad skönt det känns.

Ont i ryggen har jag. Bröstryggen.
Förtvivlat ont. Om jag är still värker det. Om jag rör mig värker det. Måste fortsätta röra mig. Känns ungefär som mina njurstensanfall. Tydligen är det samma nerver (smärtimpulser) inkopplade.
Sa min kiropraktor.

Nästa vecka gör min bm hembesök.
Vi har besök på spec igen.
Min pappa och fru kommer.
Ser fram emot det. De är så gulliga.
Det ska bli roligt.
Sen har jag akupunktur.
Och så är det Linnea, hon skulle ha blivit fyra. Så märkligt. Så ledsamt.
Jag glömde men Roger sa det nu.

När jag var gravid med Lily så var Leias födelsedag under tiden.
Nu när jag är gravid med Jasmin och nu har Leia fyllt under tiden. Och så kommer Linneas födelsedag med. Känns lite jobbigt.
Gjorde ingen stor sak av Leias dag och orkar inte göra det nu med Linneas heller.

Postat med WordPress för Android

 
Postad 24 Jul 18:13 i My supersecret life

Påfrestningen

Gjorde oss helt slut. Jag gick in och somnade i soffan till slut. Lily gjorde samma sak i soffan hos oss innan bah somnade.
Sov till nu. Fortfarande helt färdig.
Det var en bra dag. Eftermiddag iallafall.
Mat på ett ställe och glass på ett annat.
(Saltlakrits var inte gott som strössel.)

Roger tankade och där fikade tankades det också. Doftade väldigt gott.

Lugn kväll.

Postat med WordPress för Android

 
Postad 24 Jul 12:27 i My supersecret life

Ok

Vi har puls på ctg.
Vi har rörelser. Vi har flöde.
Flödet vart på 0.87.
Jag har inget riktigt referensvärde på det.
Mellan 0-2. Då det ska vara normalt.
Fass finns.  Jag behöver en katalog på referensvärden. (Med alla undantag.)
Sen ska det skilja lite beroende på var i graviditeten.

JW.

Så nu åker vi och äter och sen glass.. Men först genom ett garage. Måste få känna lukten. Craving? Inte direkt.
Tror fortfarande man har någon brist om man har det. Lukta på garageångor och bensin är ju bara typ stört. Men det luktar så gott. Speciellt när man är gravid.
Idag var första hahaha gången jag kände längtan efter det. Så Roger gick med på en kort omväg. En liten snabbis i garaget.
Fast det luktar rätt gott på parkeringen med.

Och vad jobbigt. Så stressad. Så rädd. Sen allt bra. Tar ett tag att lugna sig igen.

Postat med WordPress för Android

 
Postad 24 Jul 10:30 i My supersecret life

Lätt panik

Inga rörelser.
Lite gult från tappen. På väg in.

Postat med WordPress för Android

 

Vilken skitdag.

 

Dagen igår blev ju nu inte så mycket bättre.
Den fortsatte i samma anda.
För att även erövra den här dagen.
Såtillvida att det utlösta helt andra saker och istället för att må superdåligt och ha tokångest och möjligen panikångest i några dagar så har jag istället tillbringat de senaste fem timmarna med att gråta. Sådär som jag inte gör så ofta annars.

Den där gråten som gör så ont att magen knyter sig och andan går ur en fulltständigt. Jag sover ju inte längre själv utan tar Lergigan när det är för mycket. Min kropp är slut av att vara stilla. Ingen ork eller rörelseglädje, snarare så har jag ångest och vill inte längre röra mig alls.
Foglossningen är hemsk och sammanväxningarna som brister är vidriga och utan sömn svårt att känna.

För att få några timmars sömn… Känslomässigt så vet jag inte längre när gränsen passerade för hur mycket man orkar utan känslomässigt stöd. När i vår historia blev jag utbränd och när fick jag utmattningssyndrom? efter Leia, eller efter Linnea?
När slutade jag att skratta? När slutade jag att vara glad?
Jag som tagit mig genom allt med glädjen i behåll-tills när? inser att kvar finns bara oändligt mycket gråt.

Jag har enbart lutat mig mot Roger för det. Då jag fått lära mig den hårda vägen att de man lutar sig mot i övrigt oftast inte står kvar när man faller och det är många. Bara ett fåtal har klarat av det. Bara några få har stannat kvar. Pärlor.

Det har inträffat fler gånger än vad jag någonsin velat erkänna för mig själv. Jag ville inte det eftersom jag trodde då att det skulle göra mig dålig. Men det var aldrig jag som var dålig. De var ju dom som flyttade på sig när jag föll. Det var 2000 och mitt första “riktiga” missfall när jag krystade ut en liten pojke. Efter det så har jag haft så så så svårt för att lita på och känna stöd. För så mycket hellre än att falla, för att de jag litade på gick,, skulle gå. Så bet jag ihop. Vägrade att falla igen. Vägrade att be om hjälp. Vägrade be någon alls om hjälp. Vägrade att lämna mina känslor öppna igen. Aldrig mer skulle jag bli sårad. Aldrig mer. Jag lärde mig att något stöd-fanns inte att få.

Det har jag gråtit över idag. För skillnaden är inte så stor. Då mot nu.
Jag fick lära mig efter några års terapi att be om hjälp. Men för att det ska fungera så måste man ju ha en omgivning som står kvar.
Jag vågade aldrig mer att fråga. Jag ville inte förlora mer.
Nu har jag börjat lite med det igen. Men det är läskigt. Jag har så mycket att förlora. De sista.

När det bara finns ett fåtal kvar som känns bra och trygga. Är man ju extra rädd om dom.
Att be eller fråga eller våga falla mer blir svårt.
Nu har jag ju Lily med. Balans mellan att falla eller kämpa blir synlig och svår. Som jag gör kommer hon att göra.
Varje steg jag tar överväger jag. Jag vill och tänker ge henne det bästa.

Och med det, en hel värld att se. Och hon kommer att se världen som jag ser den. Hon kommer använda mina glasögon.
Hon kommer ta det jag säger, det jag gör, hur jag hanterar och det jag inte säger, men det jag känner när hon iakttar mig.

Jag är en person med fantastisk hög moral. Jag gör alltid det som jag vet är rätt. Jag litar och låter den känslan guida mig.
Föda vaginalt om det går, är rätt. Amma om det går är rätt. Det är inte meningen att man ska göra det enklast hela tiden.
När det blir svårt ska man fortsätta att försöka.

Amningen. Med den kommer vanföreställningar om det ska fungera på första försöket.
Så är det inte. Amningen är något man får jobba med och slita med och fixa tills det går.
Det är meningen att man ska göra det för sitt barn. Inte ge upp.
Vi ger upp idag. Allt som är jobbigt bör undvikas till varje pris. Vi vill inte äta rätt eller träna.
Vi opererar oss. Vi vill inte jobba för att få pengar och lyx. Vi vill ha. Vi vill inte föda, vi vill få barnet utplockat.
Vi vill inte ta hand om våra barn, vi vill jobba. Vi lämnar därför bort det finaste vi har till andra som inte alls är lika bra utrustade att ta hand om våra barn som vi är. Ingen älskar våra barn som vi gör. Ingen. Vi gör det andra gör och vi gör det enkelt.
Så många ger upp. Tänk om jag hade gett upp. Låtit mig slås ned av andra som sagt till mig att ge upp.. bara för att de själva gett upp.
Tänk så mycket lycka vi fått för att jag aldrig gav upp. Eller Roger. Tänk vad vi har nu. För att vi valde att följa våra hjärtan och inte ta den lätta vägen ut. Lätt eller rätt?

Att behandla djur och människor och barn- vänligt- är rätt.
Att ta ansvar för sina egna känslor och handlingar är rätt. När man har sådan stark känsla för rätt och fel.. så blir det ibland extra svårt att hantera andras fel och rätt. När man utifrån ser glasklart ser det ingen annan ser. Eller vill se. Vill se är ju den svåra vägen.
De som väljer att blunda för sin inre hjärtas röst.. missar ju saker. Missar att se. Missar att uppleva. Går miste om stora fina saker i livet.

Det kan vara en gåva att se men den gör också väldigt väldigt ont. Det är en ensam gåva att bära.
Jag ser saker och sanningar ingen vill (inte många) höra. Det enda som gör ont är att bära synen av hur allt kunde bli så bra och sen vill ingen lyssna. Många gånger undrar jag vad som är meningen med att få insikter om allt och sen inte kunna/få föra det vidare. Det andra inte hör eller ser.

Änglar flyger för de tar lätt på sig själva.

Mitt tungsinne för en dag, bara så. En dag kan jag väl få?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vilken skitdag.