Arkiv för July 23rd, 2014

Vilken skitdag.

 

Dagen igår blev ju nu inte så mycket bättre.
Den fortsatte i samma anda.
För att även erövra den här dagen.
Såtillvida att det utlösta helt andra saker och istället för att må superdåligt och ha tokångest och möjligen panikångest i några dagar så har jag istället tillbringat de senaste fem timmarna med att gråta. Sådär som jag inte gör så ofta annars.

Den där gråten som gör så ont att magen knyter sig och andan går ur en fulltständigt. Jag sover ju inte längre själv utan tar Lergigan när det är för mycket. Min kropp är slut av att vara stilla. Ingen ork eller rörelseglädje, snarare så har jag ångest och vill inte längre röra mig alls.
Foglossningen är hemsk och sammanväxningarna som brister är vidriga och utan sömn svårt att känna.

För att få några timmars sömn… Känslomässigt så vet jag inte längre när gränsen passerade för hur mycket man orkar utan känslomässigt stöd. När i vår historia blev jag utbränd och när fick jag utmattningssyndrom? efter Leia, eller efter Linnea?
När slutade jag att skratta? När slutade jag att vara glad?
Jag som tagit mig genom allt med glädjen i behåll-tills när? inser att kvar finns bara oändligt mycket gråt.

Jag har enbart lutat mig mot Roger för det. Då jag fått lära mig den hårda vägen att de man lutar sig mot i övrigt oftast inte står kvar när man faller och det är många. Bara ett fåtal har klarat av det. Bara några få har stannat kvar. Pärlor.

Det har inträffat fler gånger än vad jag någonsin velat erkänna för mig själv. Jag ville inte det eftersom jag trodde då att det skulle göra mig dålig. Men det var aldrig jag som var dålig. De var ju dom som flyttade på sig när jag föll. Det var 2000 och mitt första “riktiga” missfall när jag krystade ut en liten pojke. Efter det så har jag haft så så så svårt för att lita på och känna stöd. För så mycket hellre än att falla, för att de jag litade på gick,, skulle gå. Så bet jag ihop. Vägrade att falla igen. Vägrade att be om hjälp. Vägrade be någon alls om hjälp. Vägrade att lämna mina känslor öppna igen. Aldrig mer skulle jag bli sårad. Aldrig mer. Jag lärde mig att något stöd-fanns inte att få.

Det har jag gråtit över idag. För skillnaden är inte så stor. Då mot nu.
Jag fick lära mig efter några års terapi att be om hjälp. Men för att det ska fungera så måste man ju ha en omgivning som står kvar.
Jag vågade aldrig mer att fråga. Jag ville inte förlora mer.
Nu har jag börjat lite med det igen. Men det är läskigt. Jag har så mycket att förlora. De sista.

När det bara finns ett fåtal kvar som känns bra och trygga. Är man ju extra rädd om dom.
Att be eller fråga eller våga falla mer blir svårt.
Nu har jag ju Lily med. Balans mellan att falla eller kämpa blir synlig och svår. Som jag gör kommer hon att göra.
Varje steg jag tar överväger jag. Jag vill och tänker ge henne det bästa.

Och med det, en hel värld att se. Och hon kommer att se världen som jag ser den. Hon kommer använda mina glasögon.
Hon kommer ta det jag säger, det jag gör, hur jag hanterar och det jag inte säger, men det jag känner när hon iakttar mig.

Jag är en person med fantastisk hög moral. Jag gör alltid det som jag vet är rätt. Jag litar och låter den känslan guida mig.
Föda vaginalt om det går, är rätt. Amma om det går är rätt. Det är inte meningen att man ska göra det enklast hela tiden.
När det blir svårt ska man fortsätta att försöka.

Amningen. Med den kommer vanföreställningar om det ska fungera på första försöket.
Så är det inte. Amningen är något man får jobba med och slita med och fixa tills det går.
Det är meningen att man ska göra det för sitt barn. Inte ge upp.
Vi ger upp idag. Allt som är jobbigt bör undvikas till varje pris. Vi vill inte äta rätt eller träna.
Vi opererar oss. Vi vill inte jobba för att få pengar och lyx. Vi vill ha. Vi vill inte föda, vi vill få barnet utplockat.
Vi vill inte ta hand om våra barn, vi vill jobba. Vi lämnar därför bort det finaste vi har till andra som inte alls är lika bra utrustade att ta hand om våra barn som vi är. Ingen älskar våra barn som vi gör. Ingen. Vi gör det andra gör och vi gör det enkelt.
Så många ger upp. Tänk om jag hade gett upp. Låtit mig slås ned av andra som sagt till mig att ge upp.. bara för att de själva gett upp.
Tänk så mycket lycka vi fått för att jag aldrig gav upp. Eller Roger. Tänk vad vi har nu. För att vi valde att följa våra hjärtan och inte ta den lätta vägen ut. Lätt eller rätt?

Att behandla djur och människor och barn- vänligt- är rätt.
Att ta ansvar för sina egna känslor och handlingar är rätt. När man har sådan stark känsla för rätt och fel.. så blir det ibland extra svårt att hantera andras fel och rätt. När man utifrån ser glasklart ser det ingen annan ser. Eller vill se. Vill se är ju den svåra vägen.
De som väljer att blunda för sin inre hjärtas röst.. missar ju saker. Missar att se. Missar att uppleva. Går miste om stora fina saker i livet.

Det kan vara en gåva att se men den gör också väldigt väldigt ont. Det är en ensam gåva att bära.
Jag ser saker och sanningar ingen vill (inte många) höra. Det enda som gör ont är att bära synen av hur allt kunde bli så bra och sen vill ingen lyssna. Många gånger undrar jag vad som är meningen med att få insikter om allt och sen inte kunna/få föra det vidare. Det andra inte hör eller ser.

Änglar flyger för de tar lätt på sig själva.

Mitt tungsinne för en dag, bara så. En dag kan jag väl få?