Jag undrar varför den mänskliga hjärnan inte förstår konsekvenser? Det verkar som att man måste ha haft tidigare erfarenheter med att A leder till B, för att förstå. En del förstår på en gång -andra inte. Vad beror detta på?

Somliga blir förvånade när de upptäcker vilka konsekvenserna blir. Är de bra så är det ju toppen och de kan välkomna positiv kritik.

Andra blir förvånade när konsekvenserna leder till att det inte blir som de tänkt sig. Vad beror det på?

Att de föresätter en “rimlig” tankeföljd eller att man kallt förutsätter saker som är felaktiga?

När då konsekvensens utfall inte går som man tänkt, kan man välja mellan att stå för det man gjort eller så kan man välja att skylla ifrån sig, alternativt försöka förminska skadan man ställt till med. Det finns ett uttryck för det “skadekontroll” och sen måste man försöka lösa det som gick fel.

Det kan man göra på flera olika sätt. Stå för det man gjort och säga: Jag tar ansvar för det jag gjorde, det var inte såhär jag hade tänkt det skulle gå/bli. Eller så kan man blanda in och skylla på olika djur som storkar, noshörningar och elefanter och låta de stackars djuren ta smällen för att det är enklast så.

Vidare -när man sedan ska ställa oredan till rätta. Vilket alternativ är det bästa? Tänk först efter:Vill jag lösa detta: -Hur skulle jag vilja ha blivit bemött i samma situation. Eller ska man ge det ett halvhjärtat försök och sen strunta i det? När man bestämt sig för ett halvhjärtat försök, ja, då säger man förlåt , sen bestämmer man själv-fast man varit obetänksamt dum -riktlinjer för vilka regler som gäller för att bli sams och sen-kan man inte bli förvånad om man har bajsat i besticklådan igen.

Det jag försöker uttrycka är att: Vad A säger om B, säger mer om A än om B.

Sen när A vill bli sams med B. Då kan inte A ensam sätta riktlinjer för HUR man ska bli sams. Det är upp till A att be om ursäkt, sen får B välja hur B vill bemöta det. Om B då berättar hur det känns så måste A ge B litet utrymme (eftersom det var A som var dum från början). Om däremot A vill sopa allt under mattan och tycka att allt är som vanligt efter en ursäkt. Då har inte A fattat poängen från början.

A kan inte bete sig hursomhelst och sen komma undan med det med ett ord som heter förlåt (det är ju bara ett ord). Om nu A vill bli sams med B igen då får A vara litet ödmjuk och lyssna på B och sen får man försöka gå halva vägen var. Men om A vill att B ska gå hela vägen själv, då är A ute och cyklar. Vilket i sin tur innebär att då kan man lika gärna lägga ner det här med att bli sams, eftersom A då inte tycker att värt besväret.

Lämna en kommentar