Taggade inlägg ‘ Kärlek ’

Tänkte passa på och tacka alla som varit hit och besökt oss under de sista två veckorna. Snart flyttas vi till förlossningen och då är det ej tillåtet med besök. Det har varit en extremt tuff tid och vi uppskattar verkligen de som aktivt stöttat oss genom att ringa,  kommentera på bloggen eller besökt oss och visat omtanke . Det är inte lätt att söka stöd när man är helt uppslukad av oro. Varje besök har varit en oas i en annars tung vardag. Speciellt tack till min gulliga svärmor som åkte 60 mil bara för att vara med oss en eftermiddag och såg till att hennes favoritsvärson fick lite riktig mat i sig. Tack. Det betydde mycket./ Roger, stolt pappa till Leia och Linnea samt äkta man till Jennifer

 

Tiden knuffade mig så jag blev sen med det här inlägget.
Jag ber om ursäkt. Jag hade lovat. Flåt.

Vi började prata löst om att gifta oss 2007. La just inget allvar i det.
(Vi träffades på påskafton 2006.)
Sen gjorde vi slut en kväll och jag vet inte om vi någonsin blev ihop efter det. :)
( mamma-det är humor.)
Jag vet inte hur det gick till men 2007 den 7 september förlovade vi oss.
Roger tyckte att det var större att gifta sig än att skaffa barn.
Jag tyckte det var konstigt.
Ett barn är ju ett större antagande och ansvar än att gifta sig.
Jag förstod inte hur han tänkte.
Jag menar, man kan ju skilja sig i sämsta fall.
Men ett barn-kan man aldrig göra ogjort.
Han ville ha barn med mig och han ville gifta sig med mig.
Men han ville ha barn först och gifta sig sen.
Jag tyckte det var konstigt.
För mig så lovar man först och skaffar barn sen.
Inte skaffa barn först och lova sen.
Mysko, men helt oki.
Det ligger nog i deras fortplantningsgrej.
Sen just då så var någons familj rätt upptagen.
Så vi fundrade på att vänta så att de kunde vara med.
Men sen gjorde vi inte det. Det är ju vårt liv liksom.
Vi visste inte hur länge de skulle vara upptagna.
En dag var jag sur. Jag minns inte varför.
Kan liksom inte se någon anledning att vara sur.
Det är omöjligt eftersom Roger är världens underbaraste.
Men jag måste väl få vara sur fast han är så perfekt.
Jag stod i köket, vi hade ätit middag. Jag hade plockat undan.
JO! Nu vet jag varför jag var sur!
Jag hade maten klar och han var sen och ringde inte ens för att säga det.
Han älskar sitt jobb så ibland glömmer han bort att åka hem.
Ibland måste jag ringa hem honom. 😀
Det är ju typ enda gången jag kan bli sur.
Det är liksom inget roligt att bli bortglömd.
Jag är så irriterad just då att jag ger mig på hela spisen med disktrasan.
Vi hade ätit någonting som tar tid och jag hade verkligen planerat och ville överraska.
Han blev så glad då.
Jag hade nog bakat någon efterätt med.
Han säger:
-Du..
Jag vänder mig om och han står där på knä..
Och säger de magiska orden.
Magiska?
Jo, för att när världens finaste man frågar så är de magiska.
“Förlåt att jag kom försent, förlåt för att jag inte ringde.
Jag vill leva med dig alltid och jag vill bilda familj med dig och få fina små smarta blonda barn med dig.
Vill du gifta dig med mig?”
Vem kan motstå det?

I min ring står det : Min Roger & Jennifer
I Rogers: Min Jennifer & Roger

Rogers ide. 😀
Vi kallar varandra ofta för min!
—————
Vi satte datum och Roger ringde och bokade en vigselförrättare.
Det visade sig vara min pappas kusins hustru som vigde oss.
(mina tremänningars mamma-Kicki.)
—————
Sen gick dagarna och vi planerade inte så värst.
Det blev dock bråttom sista veckan.
Vi köpte allt sista veckan innan.
Ja, utom ringarna.
Jag fixade en makeup artist. Jag bokade en hårtid hos frissan.
Och en massa mera bestyr var det. Litet småstressigt sådär.
Vi fixade en fotograf (en vän till mig som fotar för det är roligt.
Han sa att bröllopskort är svårast att ta men ställde upp ändå.)
—————
Tänkte lägga upp några bilder.
Jag bloggade aldrig om det då..
Tiden liksom slank förbi mig, trängde sig före innan jag hann först.
Så jag ber om ursäkt, men jag scrappade litet med dom
för att få eftermiddagen att gå. Det var då tiden..trängdes.
Så här är dom.

vart-brollop

vart-brollop-4

vart-brollop-31

vart-brollop-22

OBS! Sista kortet är taget dagen innan.

 


Till min underbara Hustru.

Innan jag träffade dig trodde jag att jag var lycklig. Min värld var målad i grått och jag trodde att det var så den skulle
vara. Men så träffade jag dig. Du var blond, rökte och hade katter. Du var inte alls vad jag hade väntat mig men du var “my perefect match”. Du visade mig att världen faktiskt är i färg. Du öppnade och uppmuntrade sidor hos mig som jag inte ens trodde fanns. Du visade mig en helt ny värld. Du öppnade mina ögon och fick mig att betrakta världen på ett nytt sätt. Under den tiden du varit min, har jag växt och blivit någon jag kan vara stolt över. Jag är en bättre människa och allt har jag att tacka dig. Du är min bästa vän, du är min älskade, du är maten jag äter och luften jag andas. Varje sekund jag tillbringar med dig känns som ett rus. Du är mitt knark. Inget gör mig så avslappnad eller få mig att må så bra som när jag somnar med dig i mina armar. Att vakna på morgonen och känna din varma lena hud mot min. Att hålla om dig och bara njuta tills du vaknar och ger mig ett leende med dina fylliga mjuka läppar. Inget värmer min själ som att sitta med dig på morgonen, äta frukost tillsammans med dig och bara prata. Jag delar allt med dig. Vi har samma syn på livet och samma värderingar. Vi värdesätter samma saker och vi kompletterar varandra perfekt. Ibland säger den ena vad den andra tänker. Vi är på samma våglängd. Jag älskar dig mer än ord kan beskriva. Så länge jag har dig kommer jag vara rik och lycklig. Så länge du finns vid min sida finns det inget i världen som skrämmer mig eller stoppar mig. Tillsammans är vi oövervinneliga och för evigt.
Jag älskar dig i detta liv, precis som jag älskar dig i alla liv tidigare och i alla liv som skall komma.
Vi är gjorda för varandra.
Vi har samma humor. Vi tycker om samma saker. Vi har samma intressen. Vi förstår varandra. vi har samma värderingar. vi har samma mål i livet. Du förstår och stödjer mitt jobb. Jag älskar din andlighet vilket gett mig en helt ny dimension att utforska. Jag älskar din öppenhet att aldrig backa av rädsla utan att nyfiket undersöka och granska. Varje gång jag ser dig som mamma till mina barn ser jag vilken underbar mamma du är och det värmer mig genom själen att veta vilken underbar mamma mina barn får. Du har gjort mig dubbelt så bra.

Jag avgudar dig helt enkelt. Din för evigt.

 

Våra blommor är inte lyckliga.

Vi har glömt vattna dom.

snail

Köpte en ny vattenkanna för att det ska bli litet roligare att minnas

 

Inte många men ändå litet att titta på.

untitled-2

 

Mitt längsta inlägg..och kanske tar det ett tag innan jag skriver, kanske inte -det beror på världen.

Jag är fortfarande i chock och texten kanske är litet rörig..

——————-;——-@

Jag hade fruktansvärt ont efter att jag lagt mig-vaknade hela tiden och svor *fula ord*och ringde sjukvårdsupplysningen tidigt på morgonen för att fråga varför det onda inte går över. Min erfarenhet är att urinvägsinfektions-ont går över efter 2 timmar så fort man tagit penicillin. De sa att det kunde ta ett tag innan det onda gick över. “Int ska du åka till ståkkhålm” de kan ju va fara för dig och barne”.

Vi hade ju gått upp kl fem på morgonen. Jag skulle ju på EA PLAY 2009 i Stockholm och min man skulle ner på mässa och jobba. Eftersom det bara var en urinvägsinfektion med misstanke om njurbäckeninflammation (de hittade ju inget som tydde på det) så hade jag bestämt mig för att åka. Vi åt litet frukost men åt inte så mycket. Vi tog bilen till tåget och klev på. Jag fick bara mer och mer ont i magen. Gick på toaletten två ggr-andra gången var det en liten rosa blödning. Jag blev iskall och rädd. Värken intensifierades och jag sa till min man att jag tror vi behöver ringa en ambulans. Vi ringde en ambulans strax innan Uppsala. Konduktören var en hjälpsam man -han hjälpte till att byta spår 3 ggr så ambulansen skulle kunna komma så nära som möjligt. Vi åkte därefter till Södersjukhuset. Vi kom och det gjorde bara allt mer ont. De gjorde ultraljud och Roger (min man) hade ett möte vid elva så jag sa att jag klarar mig och han gick. Mamma var ju på väg upp till Dalarna och jag ringde henne. De gjorde ultraljud och hittade inget så jag skulle få åka hem. Mamma kom för att skjutsa hem mig och stanna med mig tills Roger skulle komma hem från mässan. Det onda blev värre -det kom olika läkare -gynekologer och barnmorskor och tittade och klämde och undersökte. De tog prover och det gjorde ännu ondare. Roger kom tillbaka efter till halv ett. Han åkte vid tre till mässan -mamma stannade. Det kom en läkare med en ljus hästsvans. Hon kände på livmodertappen precis som Peter (en annan läkare någon timma tidigare) han kände och sa att allt var bra. Den ljusa hästsvansen-tjejen var osäker. Jag blev rädd och alldeles kall. Hon hämtade en annan mörkhårig tjej-läkare. Hon kände också på livmodertappen. Jag hade öppnat mig. Jag skrek-jag visste att vår lilla Minituff inte skulle få leva. Jag ringde Roger. Jag skrek att vi skulle få vårat barn och att han måste komma. Han tog en taxi. När jag skrek så tog den ljusa hästsvans-doktorn min telefon hon sa till Roger att jag skulle föda inom 30 minuter. Han skulle inte hinna komma! De började ta mer prover. Jag hade feber. Jag fick dropp. De tog blodprov så de visste vad jag skulle få för blod om jag skulle börja störtblöda under förlossningen.

—-/——-;—–@

Roger hann! När han kom var klockan halv sju. Jag slappnade av. Jag sa till Roger att “jag ska föda vårt barn i det här rummet”. Vid någon tid.. så gick all personal som var där hem. Ny personal tog deras plats. Min nya barnmorska hette Ulrika var 37, hon var snäll och var söt och hade snälla ögon. Gunilla var också barnmorska. Hon var äldre -63. Jag vet att det är oförskämt att fråga om en dams ålder men -med tanke på den extremt tråkiga situationen så kändes det som att inga vanliga konvenanser gällde. Det kändes som jag var i twilight zone och jag visste att vi inte skulle få behålla vår bäbis. Helt plötsligt så visste jag att det var en tjej. Jag som inget känt tidigare -vad gällde kön. Jag berättade om min känsla. Nu när jag visste vad det var för ont. Värkar-sammandragningar. Så insåg jag att jag hade haft dom redan sen i måndags. Dessutom så visste jag att jag hade vetat. (Jag har ju fått missfall förut) men det var som att jag inte tillåtit mig att förstå. De gav mig en spruta med morfin i rumpan. Jag fick lustgas. De frågade om jag ville ha ryggmärgsbedövning. Jag sa att jag ville det. Jag sa: “Ge mig allt så det inte gör så ont”. De tillkallade Julian. Julian kom och sa att jag skulle ligga still. Jag låg still -fast det gjorde ont. När han stack höll jag på att hoppa ur sängen. Alla blev oroliga. Han hade visst kommit åt någon nerv. Stämningen var tragisk. Jag skojade med dom men de insåg ju att min bäbis skulle dö så det var svårt att få dom att skratta. Men det var min enda länk till att få behålla mitt förstånd. De hjälpte inte till att försöka lätta upp stämningen alls. Till slut när jag hade skämtat om något så sa jag “det där var faktiskt roligt -nu får nu skratta”. De skrattade faktiskt. Men inte med hjärtat. Till slut så gav jag upp och bad någon att berätta en rolig historia. Ulrika berättade om en kvinna som skulle föda -de frågade henne om slemproppen hade gått och hon hade svarat ” Han är och parkerar bilen”. Jag skrattade litet. Den var faktiskt rolig. Nåja. Ryggmärgsbedövningen började kicka in och det kändes litet bättre.

————-;——–@

Nu ska ni få höra! Jag har i en massa år haft svår mensvärk och mina förlossningsvärkar var exakt samma. De gjorde skitont men inte ondare än min mensvärk. När jag har haft mensvärk så brukar jag kräkas men jag kräktes inte under förlossningen. Det kom inte ens kiss. Timmarna gick och värkarna fortsatte. Jag hånglade med lustgasen. Febern ökade. Jag andes i lustgasen. Om och om igen i evigheter. Klockan gick -vi var utanför tid och rum. Roger -mamma och de två barnmorskorna var allt som fanns i rummet och utanför där -bara tomrum. Tiden stod still. Tills Ulrika sa något om att de skulle byta skift. Jag ville inte att de skulle gå. De var mig trygga nu. Jag fick litet panik. Jag blev rädd. Jag visste att jag skulle föda ett barn som inte skulle överleva. Jag var rädd -jag var ledsen. Jag var skräckslagen. Jag frågade om hon skulle komma ut och vara död eller levande. De svarade att det visste dom inte. Klockan var nio och det kändes svårt när de gick. Anette och Anneli kom. Anette hade längre ljust hår uppsatt och luktade som en våräng. Anneli luktade rök. Jag som rökt -men slutat, tyckte det luktade gott med. Mina värkar fortsatte trots att tiden stod stilla. Det var jättekonstigt. Vår lilla Minituff rörde på sig allt oftare i min mage. Hon rörde sig alltmer och hon sparkade och det kändes som vår baby snurrade inuti mig. Hon levde. Vid varje rörelse hon gjorde så kändes det både bättre och sämre. Roger fanns vid min sida hela tiden -han gav mig vatten -höll mig ständigt i handen. Smekte min panna och han kändes mig så kär. Mamma gick och handlade och väntade utanför -de väntade-vi väntade, Anneli kände på min tapp och hur vår bäbis låg. Vår Minituff ville inte tuffa ut. Till slut så sa Anneli att värkarna verkade allt långsammare och de satte in dropp för att öka trycket på mina värkar. Jag blev allt mer rädd. Skulle jag föda en bäbis som var död? Skulle jag föda en bäbis som hade konstiga proportioner och såg jättekonstig ut? De hade förklarat att oavsett om bäbisens puls slog eller inte så var det viktigt att få säga hejdå-  Mina tankar bara spann. Skulle hon vara blodig? De höjde farten på det där droppet några gånger. Till slut frågade Anneli om jag ville krysta. Jag ville ju inte ha ut Minituff men jag förstod ju att jag inte kunde ligga där i en evighet. Jag sa oki. Så vi började. Jag andades -jag krystade och efter bara fem eller sju krystningar så kom en tredje kvinna med mörkt hår in. Hon sög tag i mig och öppnade mig mer. Det gjorde ont och jag var oförberedd. Vid nästa krystning kom vår bäbis ut. Det tog över åtta timmar. (33 timmar om man räknar från första värken).

—-;—@

Det kändes som en liten sprattlande groda mellan mina lår. De la henne på min mage och bekräftade att det var en liten tjej. Min man klippte navelsträngen. Hon andades. Hennes lilla hjärta slog. Moderkakan bara gled ur mig rätt som det var. De kände på hennes hjärta ibland. Hon andades och gjorde några gulliga små ljud. Jag sa till min man “Leia?” Han nickade. Det var ett av de namn vi hade pratat om med det var ett av namnen som jag inte hade tänkt i första hand. Men det var bara så självklart. Han svarade “Elisabeth”. Jag nickade. Så konstigt. Det namnet hade vi inte ens nämnt alls. Det var bara så rätt. Det var som det skulle vara. Som om det hade stått skrivet i stjärnorna..eller som det hade hänt förut. Eller som om hon tyst hade viskat sitt alldeles egna namn i våra sinnen. Jag vet inte. Det är bara en känsla. Tiden stannade trots att den redan var stilla. Det fanns bara jag och min man och hon. Vår dotter Leia. Hon låg på min mage och gnydde med sina små händer under sin kinds. Hon låg där och rörde mjukt på sig. Det kändes som en evighet. Jag visste att hennes själ kulle gå-lämna oss. Jag försökte med mitt sinne stanna tiden. Till slut -slutade Leia andas och somnade stilla på min mage. Hon blev allt svalare mot min hud. Jag ville skrika” Varför?” Jag ville veta varför. Men jag visste att det inte fanns några att få -frågan var meningslös att ställa. Det finns inga svar att få. Jag ville inte ens dö. Jag var bortom det med. Vi kände hennes närvaro. Jag tror inte heller att hon ville gå -men hon kunde inte heller välja. Lika litet som vi kunde det. Det var bara så det var. De kom och gjorde rent under mig och tvättade av mig. De märktes knappt. De var så långt borta. Jag knappt förnimde dom.

-;——@

SKYMNINGSLAND

Vi gavs tid med henne. Vi sa saker och vi grät. Men det var ändå en skir slöja av magi över oss. Vi var liksom inte i denna tid eller ens i den här verkligheten. Vi var i ett gryningsland. Jag vet inte hur länge vi var där och eftersom tiden slutat att ha betydelse så vet jag inte hur länge jag och min man var i gryningslandet bortom allt.

Till slut så ringde vi på dom och Anneli och Anette kom tillbaka. Verkligheten gjorde det inte-kom tillbaka. Jag gick och duschade min man följde med. Jag var så vimmelkantig. De bäddade helt rent i sängen. Jag fick rent på mig. De kom in Leia en liten vagn som var klädd i vit spets med en liten himmelsäng. De hade lindat in henne i en liten liten handduk och en liten liten vit mjuk filt. De la henne i Rogers famn en stund och de var så fina. Jag grät -han satt där så vacker med vår vackra lilla dotter i famnen. De var så stilla så det var alldeles överjordiskt. Jag grät med hela min själ. De är hela min värld.

Ord kan var fula eller vackra och mina räcker inte till för att beskriva. Leia vår lilla liten dotter. Hon såg precis ut som min man. Pappa upp i dagen och vackrare än en soluppgång eller några ord en diktare någonsin kommer på att använda. Hon hade Rogers läppar och ben och fötter och händer och haka och hårfärg. Allt utom kinderna och näsan. De -personalen sa att hon var jättefin -jag sa att så säger de säkert till alla nya mödrar som inte fått behålla sina små nya. Nej sa dom. Hon ÄR fin. Sa de då. Hon låg där med sina små händer under sin lilla pappalika haka. Som om hon bara sov. Hon hade slutna ögon. Jag undrar vilken färg dom skulle få eller hade. Hennes hår var mörkt som min mans.

Till slut så var vi bara alldeles slut. Två nätter utan sömn. Vi ringde på personalen, när vi hade sagt godnatt till henne. Leia -vår alldeles egna lilla prinsessa.

De sa att de skulle lägga henne kallt i en sval som de kallade för “änglaskåpet” Vi behövde bara säga till så kunde vi få se henne igen.

———–;—-@

De kom med en säng till min man. Vi fick något att äta. Vi la oss nära varandra. Vi grät och vi pratade lågt med varandra tills vi somnade nära och hand i hand. Morgonen kom. De väckte mig och bytt dropp och jag fick en massa mediciner. Min feber hade gått upp. Jag pratade med en kurator en stund och sen kröp jag ner i sängen bredvid min man sov -jag grät stilla igen. Jag la mig och somnade. Jag vaknade igen några timmar senare.

Vi var ändå bland som hade tur. Vi räknas som föräldrar eftersom jag hade gått över till vecka 23. Barn som är födda efter v. 22 räknas som riktiga barn. Inte till foster. Enligt lag måste hon jordfästas/begravas. Vi har fått en liten vit kista av Södersjukhuset.

Skrev det här på tåget hem från Stockholm -skriver mer när jag känner att jag klarar. Ska krama min man nu.

 

This content is password protected. To view it please enter your password below:

 

..är äckligt och att skriva om det är äckligt. Men att faktiskt kräkas själv är allra äckligast. (Mest äckligt av allt.)

Jag var upp och åt litet -ringde pappa en stund (han tror att jag inte kan något om datorer-vilket gör mig ganska ledsen) jag kan med hämta ominstalleringsskivor på nätet om jag vill men jag tycker det är bättre att göra sånt själv-jag hämtar själv de freeware-program jag vill ha. Om jag får virus kan jag ominstallera både windows och allt annat som ska in. Jag är ingen nörd som sitter på explorer. Jag tycker om Mozilla -då kan jag ha ett glamoröst tema med diamanter på. Kanske kan fota så får ni se själva.

untitled-6

Jag kräktes både under tiden när jag pratade med pappa och efteråt. Min man åkte till jobbet en timma före frukost -han ville äta frukost med mig i lugn och ro när han kom hem. Innan frukost så huurlade jag igen. :( Börjar bli ganska van vid kräkandet men illamåendet. Det kommer jag nog aldrig vänja mig vid..

Jag var tvungen att avbryta litet där eftersom min man möblerar om på kontoret. Stänga av datorn mitt i ett inlägg var inte roligt. Jag ringde Gurgi och berättade en rolig händelse. Rätt var det var -så bröts det. Min man drog ur sladden till IP-telefoni:t. :) Han kom ut i köket med en mobil och sa: Jag hörde ju att du pratade. :) Han tänkte inte på att nät-sladden går till telefonen med. Så jag ringde upp Gurgi igen. Vi pratade klart och jag gick tillbaka till kontoret. Inte klart och jag har ingen dator..sladdar ska kopplas in. :( Jag tar en bärbar och går och sätter i sladden i golvhöjd -vilket är svårt med en bäbismage i vägen. Till slut fick jag i den. Jag slår på datorn -min man går förbi sovrummet -tittar in på mig och säger: Du vet väl att du inte har något nät nu va?

Jag blir skitarg. Jag skriker: HAR JAG INGET NÄT?? Vi blir båda så förvånade att vi börjar asgarva. Det var roligt. Hormoner är KUL! Vi har ganska roligt åt att jag tappar bort ord och vimsar ihop saker. Vi skrattar till och med åt att jag kräks-eller ja, Roger skrattar NÄR jag kräks och jag efteråt. Svårt att skratta samtidigt.. Han skrattar för han tycker så synd om mig och han kan inte göra något åt det. Han känner sig hjälplös och tycker synd om mig. Jag skrattar -för jag orkar inte gråta. Det är ändå skönare att kunna skratta och att vi kan det tillsammans när det är jobbigt. Han är så fin. Min Puppidow. Pussel ligger bredvid mig och tvättar sig. Han är så go. Jag hoppas min man lyckas sätta i alla sladdar någon gång så jag kan börja byta ut alla package-filer på min brors server till rarade. Det kommer att ta ett tag att länka om posterna *suck*-skönt när det är klart men usch vilken tid det kommer ta ändå.

Jag vill ju börja lägga upp mer wallpaper. :)

Nu ska jag se hur det går för min man! :)

 

Jo, lahopps, söndag. Sista dagen i veckan. Jag blev klar med min nya header och nu ska jag ta itu med knapparna.

Lyssnar på Frondas guldfisk och ler.

Jag vaknade bredvid min man han är så varm och gosa med på morgonen. Vi gick upp och tog oss till frukostlandet. Efter det så gick vi över till katternas himmel och satt och tittade på dom när de lekte.

Roger ska sätta golvlister i vardagsrummet med hjälp av sina lurviga gosiga medhjälpare. Jag ska hålla mig still med min pina. Hoppas få upp litet sims-saker idag. Men kanske inte alls hinner. Måste använda min mans dator. Jag har ju install Sims +  alla EP i båda de stationära och i min så ligger det över 30 000 downloads. Rogers är tom på både kvarter och downloads. Vilket innebär att laddningstiden är snabbare och jag måste dubbelkolla alla husen som ska upp. Att namn och bilder stämmer och kanske fota en del även så det kommer ta en ocean av tid. Vi får väl se.


paul-evans-sea-sparkle-107625-copy

Jag ska nog flytta en del saker från min mans dator till min -man jag ju en Terra ledig :)

 

Just ja! Jag hade så när glömt! Helgen min mamma var upp och hälsade på så skulle jag göra en omelett-delvis stekt och delvis gräddad i ugn. Mumms! Iallafall så skulle jag ha i paprika, tomater och purjolök mm.

När jag hade sönder äggen hittade jag en tvillinggula. Jag pep till. Det hittar man ju inte så ofta!

dsc02254-copy

Sen började jag skära i paprikan. Då hittade jag en bäbispaprika inne i paprikan!

dsc02258

Då kom jag att tänka på…I början av min graviditet så hade jag blödningar och ont -det gick så långt att de i Falun sa att vi hade förlorat vår Minituff. Vi var givetvis jätteledsna. Saken var att jag fortsatte må illa och efter en vecka -tio dagar så.. fick vi komma in för att kolla. Jag ringde en sköterskan om mitt illamående -hon sa att jag borde vara gravid fortfarande , hon menade att man slutar må illa direkt vid en kirurgisk abort. Fick en tid, vi åkte in och då hittade man 2! håligheter i livmodern. En med liv i och en som var tom… det var en tvilling-graviditet. Eftersom jag räknas som en äldre förstföderska och det är vanligare när man blir äldre att man får tvillingar då.. Men vi blev jätteförvånade och det var så konstigt att ha sörjt och varit ledsen, men så fanns det liv kvar! Minituff har börjat sparka en massa fler ggr per dag nu. Igår höll liten på jag vet inte hur många tillfällen. Livlig liten en. *Vinkar till Minituff*. Min man brukar pussa på min mage innan han går upp. Åh! Han är sååå romantisk, fin och omtänksam och rolig! Min fin! Nu ska jag in och snoka på hans blogg.

(På min mans blogg har han skrivit att vi är som gjorda för varandra-och det är vi verkligen!)

Han är min prins!

snapshot_f58e98df_35956b5b