Taggade inlägg ‘ Relationer ’

Jag har varit sjukskriven ganska länge eftersom jag har fått 3 (nu fyra ggr). (nu sex graviditeter)

När man träffar nya människor-så är den första frågan alltid- “Vad jobbar du med?”

Jag svarade som det var –“Jag är sjukskriven.”

Då kom ofta en följdfråga: “Jaha, varför då?”

Varpå jag sa som det var “Jag har fått fler missfall“.

Detta skapar ett obehag hos VISSA och jag undrar VARFÖR? är ni dom rädda eller?

Om jag hade brutit ett ben och av den anledningen varit sjukskriven, ja då får man en helt annan reaktion.

Det är totalt accepterat att ha brutit ett ben-vilket kan bero på två saker eller en kombination. Antingen så har man ramlat för att man varit klantig eller för att man har en svaghet i eller ett gracilt skelett.

Nu är detta 2008. Vi lever inte på stenåldern längre. När min farmor var 18 fick hon ett utomkvedshavandeskap-på den tiden var det något fult. Man skulle skämmas-gjorde detta min farmor till en sämre människa på något vis? Var hon sämre? Hon hade ju inte varit elak mot någon eller så? Inte skadat någon eller sårat någon. Hon gjorde sitt bästa för att vara en bra människa. Varför gjorde detta att hon var dålig på ett eller annat sätt? Varför var det så fult? Jo, kanske för att det var fult att prata om obehagliga saker. Idag på nyheterna så pratar man mycket om obehagliga saker. Om diktaturer-om krig och om svält-idag är det aktuellt på nyhterna om mord på barn. Det har körts i ett par veckor nu. Varför är det inte fult att prata om? Varför är det fult att berätta om att man fått missfall? Allt annat blir mer och mer accepterat men missfall?? 2008.

Man blir erfarenheter rikare, man har haft en sorg. Det är något man får bära med sig hela livet. Det kommer vara en del av mig hela livet . Alltid. Vissa tyckas tro att man är ledsen ungefär som har har haft influensan (vilket även det är oki att säga till folk 2008) och sen GÅR DET ÖVER. Vad //¤¤# är det med folk?

En del tror att man först mår dåligt och sen mår man bra. Som när man haft influensan. En del ser det som ett foster eller något kallt och sterilt “Ja, men det VAR ju ändå inte ett riktigt barn”.

Intelligensbefriade mänskliga vrakhjärnor! Om man blir gravid så tänker man på det som ett barn-det ska ju bli ett barn-man bär på ett nytt liv som ska bli ett barn och eftersom vi har så otroligt mycket kunskap i dag så vet man om det. Så när man bär på det så har man i sina tankar redan gjort det till en bäbis-till ett barn. Första gången så behandlade läkarna mig som om jag hade tagit bort halsmandlarna. Andra gången -lika. Tredje gången började de visa känslor och medkänsla. Vilket fick mig att undra ännu mer- räknas det först när man har haft det fler gånger? Då är jag ju ännu sämre som person eftersom, det hänt fler gånger?

Jisses. Det är 2008 och jag står för att jag berättar det om någon frågar. Om någon VÄLJER att känna obehag för det så får de det. Det tänker jag inte ta ansvar för. Varför ska jag hitta på vita lögner för att andra ska känna välbehag? Stackars människor som inte kan hantera det- de kan känna obehag- och jag då? som har gått igenom ett helvete 4 ggr? Jag begär inte medkänsla eller förståelse, jag begär att det inte ska vara skamligt att berätta!!

Det är ju något jag varit med om. Om man har varit med om en flygplanskrasch -det är inte skamligt. Att ha varit med om tsunamin i Thailand -var inte heller skamligt. Men att få ett missfall 2008 -det anses skamligt av väldigt många. Jag har aldrig tyckt synd om mig för det jag gått igenom-jag har valt att inte spela offer. Jag går inte in i några som helst offerroller. Jag behöver inte att att andra tycker synd om mig -det skiter jag i. Men jag förväntar mig en viss förståelse och lika mycket respekt som någon som har brytit benet och en viss hänsyn stödd på sunt förnuft.

Jag umgås med vänner/mödrar som har små barn. Inga probelm så länge de inte enbart pratar om sina små telningar. Det kan göra litet ont och göra mig litet ledsen-men det är väl inget KONSTIGT? Men vi pratade ju om andra saker innan så det är oki om vi då och då pratar om andra saker med. Visst klarar jag av att prata om barn -men jag har ärligt talat ingen lust att diskutera ämnet bäbis i fyra timmar straight.

Kanske ska tillägga att jag pluggar nu och har gjort det ett tag:=)

Här hittade jag en artikel som jag djupt instämmer i.

article287623.ece

 

Så här gör du för att hamna i ett tröttsamt underläge

Använd dessa meningar ofta:

Jag kan inte

Jag borde

Det är inte mitt fel

Det är ett problem

Jag är aldrig nöjd

Livet är en kamp

Jag hoppas

Om bara

Vad ska jag göra?

Det är fruktansvärt

OM DU VILL VÄNDA PÅ DET HELA OCH TA KONTROLL

Så kan du använda:

Jag VILL inte

Jag skulle kunna

Jag är totalt ansvarig

Det är en möjlighet

Jag vill lära mig och växa

Livet är ett äventyr

Jag vet

Nästa gång

Jag vet att jag kan

Det är möjligt att lära sig att hantera det

Ta alltid ansvar för hur du är, för vad du har och för vad du känner.

Ta ansvar för hur du är och beter dig mot andra.

Hur uppfattar de dig?

Vänlig eller självisk?

 

1. Undvik att lägga skuld på yttre krafter eller personer för DINA känslor om livet.

Ingenting utanför dig själv kan kontrollera ditt sätt att tänka eller känna. Ta ansvar för dina handlingar.

2. Var medveten om när du spelar offerroller.

3. Fråga dig vad du är rädd för.

Se till vad du har för valmöjligheter i varje given situation.

 

Muppar kan betyda olika saker. I min värld så betyder muppar folk som inte begriper-och jag syftar på fullt friska människor. Kommer från Engelskans dockor/muppets. Tankebefriade- icke levande.

Det finns två typer av människor i världen, de som fattar och de som inte fattar.

Det finns de som inte fattar för att de inte vill fatta -de fattar inte -för de lyssnar inte -vill inte lyssna. Sen de som bara inte fattar för att de saknar vissa nödvändiga komponenter.

Sen så finns det de som fattar. Det är jobbigt att fatta när ingen annan gör det. Självklart så har jag även vänner och nära andra som fattar. Det underlättar om man har många kring sig som inte förstår, hajar och eller begriper.

Perspektiv är viktigt-empati är viktigt och att kunna se längre en till enbart sina egna behov är jätteviktigt.
Sen blir jorden mycket trevligare att bo på om fler förstår.

 

 

Jag undrar varför den mänskliga hjärnan inte förstår konsekvenser? Det verkar som att man måste ha haft tidigare erfarenheter med att A leder till B, för att förstå. En del förstår på en gång -andra inte. Vad beror detta på?

Somliga blir förvånade när de upptäcker vilka konsekvenserna blir. Är de bra så är det ju toppen och de kan välkomna positiv kritik.

Andra blir förvånade när konsekvenserna leder till att det inte blir som de tänkt sig. Vad beror det på?

Att de föresätter en “rimlig” tankeföljd eller att man kallt förutsätter saker som är felaktiga?

När då konsekvensens utfall inte går som man tänkt, kan man välja mellan att stå för det man gjort eller så kan man välja att skylla ifrån sig, alternativt försöka förminska skadan man ställt till med. Det finns ett uttryck för det “skadekontroll” och sen måste man försöka lösa det som gick fel.

Det kan man göra på flera olika sätt. Stå för det man gjort och säga: Jag tar ansvar för det jag gjorde, det var inte såhär jag hade tänkt det skulle gå/bli. Eller så kan man blanda in och skylla på olika djur som storkar, noshörningar och elefanter och låta de stackars djuren ta smällen för att det är enklast så.

Vidare -när man sedan ska ställa oredan till rätta. Vilket alternativ är det bästa? Tänk först efter:Vill jag lösa detta: -Hur skulle jag vilja ha blivit bemött i samma situation. Eller ska man ge det ett halvhjärtat försök och sen strunta i det? När man bestämt sig för ett halvhjärtat försök, ja, då säger man förlåt , sen bestämmer man själv-fast man varit obetänksamt dum -riktlinjer för vilka regler som gäller för att bli sams och sen-kan man inte bli förvånad om man har bajsat i besticklådan igen.

Det jag försöker uttrycka är att: Vad A säger om B, säger mer om A än om B.

Sen när A vill bli sams med B. Då kan inte A ensam sätta riktlinjer för HUR man ska bli sams. Det är upp till A att be om ursäkt, sen får B välja hur B vill bemöta det. Om B då berättar hur det känns så måste A ge B litet utrymme (eftersom det var A som var dum från början). Om däremot A vill sopa allt under mattan och tycka att allt är som vanligt efter en ursäkt. Då har inte A fattat poängen från början.

A kan inte bete sig hursomhelst och sen komma undan med det med ett ord som heter förlåt (det är ju bara ett ord). Om nu A vill bli sams med B igen då får A vara litet ödmjuk och lyssna på B och sen får man försöka gå halva vägen var. Men om A vill att B ska gå hela vägen själv, då är A ute och cyklar. Vilket i sin tur innebär att då kan man lika gärna lägga ner det här med att bli sams, eftersom A då inte tycker att värt besväret.